Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1852, sida 1

—— ——————7—76 — Herre Gud, — utbrast gumman — är det herr Adler. Herrn kan aldrig tro, hvad mamsell Clementine har längtat ester herrn — nå, kattan min, rif då inte sönder halsduken — hon har väl hundrade gånger om dagen sagt till mig ... vet hut Mirra ... att inte den vackre herrn kommer ut till oss någon gång. Men, förlåt att jag uppehåller herrn med mitt prat; var så god och stig in. Gamla Margretha tyckte sig ha gjort ett verkligt mästerstycke af helsning; men hade mamsell Clementine hört hennes mästerstycke, skulle hon visserligen fått föga tack derför. Hjalmar upptäckte under denna första visit, att mamsell Warrenius hade små talanger, att hon var älskvärd i sin konversation, att hennes reflexioner voro träffande. Det är så mycket, man upptäcker hos en adertonårig skönhet, som man ej ens anar hos en fyratioårig matrona. — Clementine å sin sida fann den unga mannen rätt intressant, rätt treflig och framför allt rätt vacker. Men hvad som från detta håll låg vår hjelte emot, var, att hans karakter saknade hvarje romaneskt element, (och hvar har ni väl sett en romanesk kameralist?) Denna brist hindrade likväl ej, att han för hvarje ny visit på Hedendal vardt allt kärare och kärare. Ty alla menniskor ha ju anlag att bli käraOch som flickor alltid tyc6 22 — A