ling, som skulle stista lagar för andra, under det den ej sjelf ville lyda någon lag; i samma allmänna valrätts namn har Napoleon sedermera lyftat sig upp på en chimärisk kejsarthron. Betraktar man sakerna rätt, så är alltså Napoleons välde mera en seger för demokratien än tvertom. Också har en af Frankrikes skarpaste tänkare högt uttalat den satsen, att statsstrecket den 2 December var den sociala revolutionens triumf. Vi vilja ej gå så långt, men vi tro oss utan fara att begå ett misstag kunna säga, att demokratien i Frankrike uti närvarande stund är starkare än den måhända någonsin varit. Franska folket har icke förgäfves två gånger afgifvit 8 millioner röster. Huru det afgifvit dem, huru det begagnat sin makt, är en sak för sig, som vi ej vilja bedömma, men det har dock makten. Denna makt hade det ej ägt, eller åtminstone ej fått utöfva — hvilket i sjelfva verket är detsamma -— derest den lagstiftande församlingen ägt bestånd. Fullt öfvertygade att Frankrike, med sina många tvistande thronpretendenter, endast under den republikanska statsformen kan vinna stadga och lugn i sitt statsskick, äro vi dock långt ifrån att anse denna form vara allt. Ett femmannaråd, en diktator, en president, en nationalförsamling kan verka fullt ut så förtryckande på folket i sin helhet, som någonsin den ärftliga monarkien. Den sanna folkfriheten måste vara byggd på andra grunder, än blott den yttre republikanska formen — den måste vara byggd på sjelfstyrelse inom kommunerna och korporationerna och på lagar, som skydda och betrygga allas rätt. Skall Frankrike vinna en sådan frihet, blir, det dess uppgift att gå in på samma bana, som den Anglosaxiska stammen, nemligen slita centralisationens band och frigöra såväl kommunerna, som departementerna ifrån centralregeringens välde. Det gäller om Frankrike här detsamma som andra länder, att man bör göra sig reda för hvad som är kommunal-, departementaloch statsangelägenhet, och ordna dem så, att kommunen sjelf afgör sina angelägenheter genom inom densamma valda styrelser, utan inblandning å statens sida, och likaså departementet. — Innan man kommit till detta mål, kan det i sanning vara rätt likgiltigt, antingen statschefen kallar sig president, kejsare eller konung. Det var ett stort fel af de gamle republikanerne, att de ej behjertade detta förhållande, men den centraliserade makten var dem sjelfva, sedan de väl fått den, alltför kär, för att de skulle velat minska den, och derföre upphöjdes ropet om den ena och odelbara republiken (la republique une et indivisible) såsom något så förträffligt. De hafva nu fått sota för sin förblindelse. Sjelfstyrelsen inom kommunerna och provinserna är en urgammal germanisk sed; centralisationen deremot har sitt ursprung dels ifrån Rom, dels ifrån Asien. När feodalväldet stod på höjden af sin makt, voro banden emellan provinserna och staten (kronan) ytterst svaga. Det är eget att anmärka det olika sätt, hvarpå de feodala förhållandena löstes i Frankrike och Tyskland. I det förra landet, der äfven den romerska rätten gjorde sig snart gällande, krossades provincialväldet af staten och makten koncentrerade sig slutligen till den yttersta grad; i Tyskland deremot lösryckte sig de stora provinserna alldeles ifrån centralmyndigheten, det romerska kejsardömet, och bildade sjelfständiga konungaoch furstendömen samt s. k. fria riksstäder. Derföre behöfva ock här den nationella sjelfständigheten och kraften en starkare enhet, — hvilket också utgör ett af den tyska demokratiens sträfvanden, — under deti Frankrike den borgerliga sriheten kräfver ett lossande af de band, med hvilka staten så hårdt sammanhåller alla delarne. — I Amerika deremot synas delarne, de särskilta staterna, och Unionen, stå i ett godt och väl afmätt förhållande till hvarandra, ehuru det måhända kunde anses att Unionens makt borde vara något starkare. I striden mellan monarkien och feodalväldet — — n2—— 1 MM 109 oo 1 —