Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1852, sida 1

tiden. Den är på allt vis den angenämaste, vägarne goda, sjökommunikationerne öppna, dagarne långa; den s. k. minskeveckan emellan tjenarens fiyttning ur den ena och till den andra tjensten inträffade då för honom i den behagligaste tiden att besöka sine anhörige, och de i den nya tjensten med första Juli pågående sommar-arbeten böra väl få påräknas att af honom då med största munterhet angripas; han skall ock säkerligen sjelf snart inse, huru hans egen flit och monhet under skördetiden skall bereda honom sjelf tillfredsställelse under kommande vintren; och den kännedom af hvarandra, som husbonde och tjenare under den verksamma tiden finge göra, blefve säkerligen ej likgiltig för bådas sammantrefnad under den dystrare vintertiden; och när uppsägningseller tjensteförlängningsaftalstiden inträdde, skulle sådane aftal komma att grundas på vunnen verkelig erfarenhet af ömsesidig antingen belåtenhet, eller motsatsen, ja, monne man icke bör få antaga troligt, att med en så förändrad flyttningstid vida mindre täta tjensteombyten skulle ifrågakomma, enär nu ofta beslutet till uppsägning å ena eller andra sidan fattas i följd af saknad verkelig kännedom om dels tjenstens så väl åligganden, som fördelar, under dess hufvudsakligaste utöfningstid, dels tjenarens verkeliga arbetsförmåga. Men, huru att hoppas kunna tillvägabringa en sådan förändring? Vi hafva sett enskilda motioner härom, äfven vid senare riksdagar väckas, men utan framgång; men, om en allmännare opinion i denna sak uttalades, och hvilken jag dristar anse aldra lämpligast böra utgå från länens hushållningssällskaper, samt sedermera framhållas och understödjas af blifvande riksdagsmän från desamma länen, så skulle troligen eslekten blifva helt annan. Och vid hugkomsten, att rikets år 1818 församlade ständers beslut till den nu gällande flyttningstidens antagande tillkom synnerligast efter påyrkande af ombuden från några af de norra länen, och med särskildt afseende på deras fiskerinäring, ber jag slutligen få yttra äfven den öfvertygelsen, att den nu här ifrågasatta förändringen af flyttningstiden, väl äfven må kunna blifva partiel för den troligen största, om ej hela öfriga delen af riket, som dervid kan finna sin båtnad, utan att hindra de t. ex. norra länen att vidblifva den nuvarande fiyttningstiden. I ett rike, af den vidd som Sverige, och med så olika lokalförhållanden och näringsfång m. m. synes ofta anledningar kunna förekomma, att stadga de för hvarje dels belåtenhet mest passande hushållningssätt och medel oafhängige af öfriga rikets. Det ena och andra underställes anspråkslöst sällskapets bepröfvande. Lidköping den 2 Augusti 1852. l B. H. Santesson. För vår del anse vi, i likhet med den värda motionären, frågan vara af vigt, alldenstund den nu gällande flyttningstiden är nättopp den olämpligaste, som kunnat bestämmas, fsåväl för husbönderna, som för tjenarne. Särdeles medför höstslyttningen för de sednare stora obehag och svårigheter, mången gång, åtminstone i vissa. delar af landet, vådor för deras lif och helsa. Alla dessa olägenheter vore hulpna med flyttningstidens framflyttande till midsommardagarne, då äfven landtmannagöromålen i allmänhet taget äro mindre brådskande än under någon annan tid af året, vissa tider på vintern undantagna. Afven det moraliska inflytandet deraf att en arbetare nu, sedan han kanske outtröttligt deltagit i inbergandet af en gröda, beröfvas deltagandet i grödans frukter, har af motionären blifvit med skäl antydt. Det ligger för arbetaren något nedslående i den känslan, hvilket den som vistats på landet också ofta får höra uttryckt, att denna vackra skörd, som hans arbete i så väsentlig mån framkallat och som hans händer inberga, den är ej något för honom. Han har ej ens den glädjen, att få fröjda sig åt den belåtenhet andra vid dess — AA —