Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1852, sida 1

att lagern ändå blott är en krans af snart vissnade blad. Alltså, sarväl med Parnassen! Vår student har mycket hört talas om välsignelsen af ett fett pastorat, det vördnadsvärda i en prostmage, det heliga i...., korteligen han känner sig kallad att blifva prest. Man bevistar nu flitigt de theologiska föreläsningarne ... man fördjupar sig i dogmatikens exegetikens och i sagogikens dammiga mysterier... man skaffar sig ett urval af de bästa prestanekdoter. Vår Herre skall väl, hoppas man, för den goda sakens skull göra det öfriga. Men vår Herre tycker måhända, att han har prester nog och öfvernog. Vår theologie studiosus har nemligen ingen framgång i sina studier. Det är alldeles omöjligt att hålla sig vaken vid de theologiska luntorna. Han inser, att efter väl öfverståndna examensmödor dock de ännu svårare adjunktsmödorna skola återstå. Han ger derför presttankarne på båten, och, sedan han ett par månaders tid hyst några flyktiga funderingar på juristen, står han der villrådigare än någonsin förr om sitt vie genus. Hans föräldrar, som gripas af — det visserligen öfverflödiga — bekymret, att deras käre herr son torde förläsa sig, uppfordra honom ändtligen att snart afsluta sina studier. Hvad är nu att göra? Med allt har han haft otur.