Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1852, sida 1

sa förbindliga menniskor, som nu säga hvarandra så artiga saker! Men Hjalmar var ej filosof. Han såg endast vackra eller afskyvärda ansigten, moderna eller smaklösa toiletter. Under sin granskning af de qvinnliga passagerarne, föll händelsevis hans blick på ett täckt, ungdomsfriskt ansigte ... kinderna af skäraste kolorit ... håret silkeslent ... en mun, påtagligen skapad för att kyssas ... ögon, hälften svärmiska, hälften skälmska. Det der var mer än nog för att elektrisera herr Hjalmar Adler. Underligare tycken än så kunna karlarne väl ha. Jag känner personer, som bli hänförda vid anblicken af kinder, hvilkas färg mer påminna om pionen än rosen, och bli kära öfver öronen, då man tillåter dem trycka en arm, mera tjock än välbildad. Herr Hjalmar sätter sig genast i gång till ångsartyget, för att, på närmare hålt, taga sin dam i skärskådande. Icke utan svårighet lyckades han komma ombord — ty på landgången hvimlade det af bärare och nattsäckar, passagerare, tullbetjenter och hattaskar. Hjalmar fann snart den unga tjuserskan, som stod på akterdäck vid sidan af en medelålders herre i hvit paletå. Han försjönk så i åskådande af de der skära kinderna och den täcka munnen, vi nyss omtalat, att han hvarken märkte hur bärarne i förbigående knuffa