Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1852, sida 1

som en klar klockton träfsade den älskades. Och den unga slickan slog sina ögon mot däck, under det att hennes kinder öfvergötos af en karmosin-rodnad. — Tack, Eleonor! hviskade hennes kusin lugnt. Jag önskade höra detta ord, och nu har jag hört det. Lyssna nu noga till hvad jag såger. Jag talade sist med er ömma och goda fader, och kan nu tala i hans namn. Hade han nu lefvat, så skulle han hafva gjort detsamma som jag. I det ögonblick, då jag öfvertygade honom, att du älskade främlingen, var hans enda bekymmer huruvida han vore dig värdig. Jag ansvarar för sanningen häraf. Kapten Montrose, för hvilken jag omtalade allt, öfvertygade mig äfven härom. — Hjertligt tack! sade sir Reginald. — Min vän, jag gör endast min skyldighet. Jag tadlade och skymfade er karakter; jag inser nu mitt misstag och erkänner det. — Det är en ädel själs sanna mod. — Men låtom oss icke glömma hvad jag begär af dig. Eleonor, vi begifva oss nu till ett främmande land. Du måste hafva en beskyddare; ty såsom en rik arftagerska kommer du att blifva mycket förföljd af efterhängsna lycksökare. Betänk också, min bästa kusin, att så länge som du är fri, så lefver hoppet qvar hos mig, och det vore verkligen