dCr 1I10TECEACHUC alLL. LDUUR HBUIIIIIIG,F UITLULCX 44 der, då många annonser tillströmma, eller då eljest behofvet alltför mycket fordrar ett Större utrymme, tidningen att utgifvas i ett ökadt format, beräknadt så, att detta innehåller två långa spalter mera än det vanliga. Tidningen utkommer, såsom bekant, hvarje söknedag och utdelas omkring kl. 7 om aftonen. Prenumerationen för tidningen blifver fortfarande 10 rdr 32 sk. bko för år, 6 rdr bko för halfår och 3 rdr bko för qvartal. Den emottages i Götheborg å tidningens byrå och utom Götheborg å alla postkontor, med tillägg af öfligt postförvaltarearfvode. Utdelningen till prenumeranter inom staden äger rum på samma ställen och under samma vilkor som detta år. Lösa nummer å 2 sk. 4 rst. bko säljas å samma utdelningsställen i staden och Majorna som hittills. — Annonspriset blifver fortfarande 2 sk. bko per petitrad, hvarje rad beräknad till 40 bokstäfver och i förhöjd proportion för större stilsorter. Alla ackorder om rabatter för annonser upphöra i och med detta år. Inga annonser per posto kunna intagas, med mindre penningar, beräknade efter nämnde tariff, medfölja. Till slut anse vi oss böra nämna, på det allmänheten ej må vara okunnig om hvilka personer, som bära både det moraliska, juridiska och ekonomiska ansvaret för tidningen, att Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning äges af ett bolag, bestående af hrr M. Prytz (som sköter tidningens ekonomi och ansvarar för uppfyllandet af dess ekonomiska förbindelser), C.J. Lindskog (som äfven är tidningens ansvarige utgifvare) samt S. 4. Hedlund, hvilka personer äfven utgöra tidningens hufvudsakliga redaktion, enligt den fördelning af göromålen, att den sistnämnde, S. A. Hedlund, företrädesvis redigerar tidningens ledande innehåll och originaluppsatser; M. Prytz dess handelsoch sjöfartsunderrättelser, samt C. J. Lindskog de utländska nyheterna och hvad till dem hörer. Götheborg d. 6 Dec. 1852. Redaktionen. Ifrån en och annan stad i riket har man på sednare tider hört omtalas, att hästslagterier blifvit anlagda, till fördel både för sjelfva anläggaren och ännu mera för den fattigare befolkningen, som derigenom erhållit ett sundt och godt kött till mycket billigt pris. Det har tyckts oss vara en god sak, då vi erfarit, att man äfven här i staden är betänkt på att inrätta ett dylikt slagteri, och att det snart torde komma till stånd. Hvar och en som någon gång ätit hästkött, vet att det, såvida det ej är taget ifrån ett alltför gammalt och utmagradt kreatur, är särdeles godt och, väl tillredt, är jemförligt med, i mångens tycke, öfverträffande ordinärt oxkött. Och detta kött ämnar man, efter hvad vi hört sägas, försälja till 2 å 3 sk. marken. Mången som nu ej har råd att ens en gång i veckan skaffa sig en stärkande kötträtt, kan på detta sätt dagligen bereda sig densamma. Öckså lärer på andra orter, deribland särskilt må nämnas Nyköping, afsättningen på hästkött öfverstigit all förmodan. Man hade nemligen befarat att fördomen mot bruket deraf skulle hindra folk att köpa det. Detta har dock ej varit fallet. Besynnerligt är det emellertid, att en sådan fördom ännu kan på åtskilliga orter och hos vissa personer, fortfara. Det var i fordna tider ingen af de gamla hedniska plägsederna, som kostade de första kristna Missionärerna större strid att utrota, än just ätandet af hästkött; och nu har motviljan deremot, sedan man en gång lyckats göra den gällande, så rotfästat sig, att den endast med svårighet låter sig ändra. — Emellertid har denna fördom vållat och vållar ännu otroliga nationalförluster. Man nedgräfver årligen i jorden flera tusen pund kött, som skulle kunnat vara en helsosam föda för tusentals menniskor, under det skaror af hungrande tiggare stryka utåt landsvägarne. Det tycks ej ligga en särdeles klok hushållning i detta. — Men icke blott för menniskornas, äfven för hästarnes egen skull vore det väl om ordentliga hästslagterier komme till stånd i landet. Kunde man på detta sätt göra sig deras kött till godo, så skulle man väl blifva litet mera än förr mån om att hålla dem vid bull och skydda dem från misshandling, hvarpå man nu dagligen ser upprörande exempel. Och denna misshandling äger ej blott rum så länge det arma djuret ännu äger en smula krafter i behåll, äfven dess dödande utföres ofta på ett högst barbariskt sätt. Äfven denna grymhet komme att upphöra, ifall man lärde sig att ordentligt slagta de ädla djuren. Det är eljest en besynnerlig omständighet, som länder till bra liten heder för menniskorna, att menniskans nyttigaste och trog