Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1852, sida 1

— — ——3 blott för att sölja en gammal vana, utan ock för att uppfylla en förbindelse mot den allmänhet, till hvars förtroende vi uppträda såsom sökande, som vi vid detta tillfalle vilja redogöra för tidningens blifvande syfte, anda och plan, och sålunda i korthet antyda hvad man saf oss kan vänta. De som under loppet af detta år och särskilt ifrån början af det sista qvartalet, egnat Handels-Tidningen någon uppmärksamhet, torde hafva i någon mån inhemtat den anda och grnndtanke, som derunder ledt tidningen. I samma anda kommer den äfven att fortgå. De sednare tidernas politiska händelser hafya gifvit oss många vigtiga lärdomar, utan att de dock kunnat i hufvudsaken förändra våra åsigter. De hafva tyvärr långt mera bekräftat än jäfvat den gamla erfarenheten, att regeringarne och de mägtiga klasserna i samhället, framför allt de klasser, som företrädesvis fått sig det höga uppdraget gifvet, att föra menniskorna till andlig frihet, sedlighet och upplysning, föga eller intet fråga efter sina ansvarsfulla förbindelser, utan behandla menigheterna endast såsom medel för egna, sjelfviska afsigter och begär. Det finnes ganska få länder i Europa, der icke denna erfarenhet visat sig. — Men samma de sednare tidernas tilldragelser hafva äfven visat, att folken sjelfva öfverhufvudtaget icke stå på den bildningsgrad, utaf upplysning och ädelhet, som mången föreställt sig, och att de derföre behöfva ännu genomgå svåra strider, innan de mogna till sann inre frihet och sjelfständighet. Så hafva de sednare åren i tydliga och förfärliga drag visat det förtryck och de olyckor, som enväldet och klassväldet bringat öfver folken; så hafva de visat folk, som under ändlösa jubel klappat händerna åt våldsverkare, hvilka trampat dess frihet under sina fötter. Men de hafva dock icke saknat äfven ljusare taflor, af den välsignelse, som friheten, och den allena, kan skänka; af de fria folkens rastlösa framåtgående både i andligt och timligt afseende; af välmågans och dermed upplysningens och sjelfständighetskänslans utbredande till den stora mängden, som utgör samhällenas grund och botten, samt i allmänhet af en nyväckt känsla för menniskovärde och menniskorätt, åtföljd af allvarliga bemödanden att uppfylla dess fordringar. Med alla sina skenbara motsägelser hafva alltså de händelser vi sednast upplefvat burit de ojäfaktigaste vittnesbörd derom, att blott en verklig borgerlig frihet, ledd af en god allmänanda, kan betrygga ett folks lycka. Då så är, har man så mycket mera skäl att vara trogen de grundsatser, hvilkas sanning ligger förut gifven för det tänkande förnuftet och den oegennyttiga menniskokärleken, nemligen: att folken äga rätt att styra sig sjelfva, med lydnad för de eviga Gudomliga lagar, hvilka äro lika bindande för folken, som för styrelserna och för de enskilte; att bildningen med dess frukter icke tillhöra uteslutande fåtalet af ett samhälles medlemmar, utan böra vara tillgängliga för allu; att friheten i de borgerliga såväl som i de kyrkliga förhållandena, i all redlig verksamhet, i utbyte af tankar och åsigter, i handel både inom landet och nationerna emel