Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1852, sida 1

RR tttttiictt:tÅtttcttt: mera sanning, renhet, innerlighet, och en i allmänhet ädlare anda inom litteraturen. Menniskan vill ej i evighet blott uppskakas, hon önskar åfven hvila och srid; efter långa strider längtar hon efter försoning. Dickens och Eugene Sue, representanterna af Englands oeh Frankrikes nyare romanlitteratur, stå till hvarandra i samma förhållande som en stilla, fridfull sommarafton, då regndropparne i gråset glimma uti den nedgående solens strålar, till en het och qvalmig dag, som slutligen utbrutit i åska och ljungeld. Vi kunna hänföras af den sednare och känna ett hemskt behag i naturens rasande strid, men vi långta dock snart efter aftonens lugn. Månne icke åfven håruti ligger en förklaring till den nyss antydda föråndringen i den svenska allmånhetens smak? Den fransyska egentliga poesien har ej varit populår i Sverge, sedan Gustaf III:s dagar. Mar har vål på deras tider låst Lamartine, Victor Hugo, Casimir Delavigne och sjungit Berangers visor, men i allmånhet har man hvarken funnit den renhet i form eller friskhet i innehåll, som ger poesien sitt egentliga vårde. Den moderna fransyska versen förefaller oss gemenligen tung och ojemn och sjelfva det poetiska innehållet år ofta manierradt, konstladt och sentimentalt, utan sann, djup känsla. — Vi tro ej att vi misstaga oss deri, att den allmånna uppfattningen af den nyare fransyska poesien varit sådan. Dermed hafva vi dock ej velat såga, att vi till alla delar inståmma i denna uppfattning. Så kan man icke neka, det ju Beranger äro högst originell, full af friskhet och natursanning: — Lamartines -meditations poetiquesåro sköna uttryck af en sann känsla och ett poetiskt, längtansfullt svärmeri; och Hugos -chants du crepusculeäro rika på ider och fulla af kraft). — Äfven åtskilliga andra, mindre bekanta författare hafva skrifvit stycken, som man låser med stort nåje. Ett litet urval af de nyaste fransyska poeternas dikter bör på denna grund vara en rått vålkommen sak för mera estetiskt bildade läsare, som älska skaldekonsten och önska erhålla någon kånnedom om hvad Frankrike i detta hånseende på sednare tider frambragt. Ett sådant urval innefattas i ofvananmålta -Album lyrique, hvars ungefår halfva volym består af dikter utaf Beranger, Lamartine, V. Hugo, Casimir Delavigne, Chateaubriand, Alexander Dumas och Alfred de Vigny. Den öfriga delen består till det mesta af, åtminstone för oss, obekanta, eller blott till namnet kånda, yngre poeter, såsom 4) Man läse t. ex. blott denna slutvers ur Hugos: 4kNapoleon en 1811. Åvous pouvez sur la terre avoir toute la place, Etre aussi grand quun front peut lhätre sous le ciel; Sire, vous pouvez prendre, å votre fantaisie, LEurope å Charlemagne, å Mahomet lAsie; — Mais tu ne prendras pas demain å leEternel! Hvilket kan i hast sålunda återgifvas: Du kan på jorden taga hvarje rike Och under himlen icke se din like; Du taga kan Europas alla länder, Eröfra Asien med dina händer; Men morgondagen tager du dock icke.