Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1852, sida 2

salig Argus) ådagalagt, att antingen grefvens ögon varit förmörkade, eller att han åsett händelserna genom något underbart försköningsglas, som visat m:r L. N. Bonapartes dåd i en vackrare dager ån andra menniskor kunnat se detsamma. Emellertid kommer troligen en slutförklaring af grefve Rosen, som väl bör höras, innan det slutliga omdömet sålles. Posttidningen har gifvit grefven en vink att åberopa Granier de Cassagnac såsom sitt vittne, men vi förmoda att grefve R. inser, att ett sådant vittne är sämre än intet, alldenstund nämnde Granier de Cassagnac svärligen kan anses vittnesgill. Hans uppgiter hafva alltför ofta visat sig fullkomligt osannfårdiga, för att hans ord skall kunna våga något i vågskålen för den sak han försvarar. Båttre intet vittne ån ett, hvilket alla kånna att det år falskt. ; Ett annat stridsåmne har varit det hos justitie-kanslern anhängiggjorda målet emellan landskamreraren Langelius mot f. d. statsrådet, landshöfdingen Gynther i Hernösand. Striden rörer, huruvida en den förre af den sednare tilldelad offlciel skrapa har varit laglig och befogad eller ej. Svenska Tidningen, som ser sakerna ifrån militårisk Synpunkt, har med anledning af detta mål uttalat den åsigt, att en landshåfding borde åga rått, icke blott att skrapa, utan åfven arrestera sina uppstudsige underordnade embetsmån, likasom att en sådan diciplin borde åga rum inom den civila embetsmannakorpsen i allmånhet, efter det mönster militårståndet i detta fall gifver. Aftonbladet har naturligtvis med fasa protesterat emot denna utsträckning af krigsartiklarne, förmodligen åfven med afseende derå, att de civile embetsmånnen böra anses såsom ett fredligt folk, hvaremot militåren såsom krigisk, måste stå under en strångare tukt. Men Sv. Tidn. låter icke afspisa sig så lått, utan försvarar sitt yrkande, menande, att då den fåreslagna arresteringslagen visat sig under långliga tider högst fördelaktig för en hel samhällsklass, så. bör den äfven vara helsosam för de andra. Ty,frågar Sv. Tidn., hvarföre skulle den vara olåmplig? Om den duger för generaler och konungens högst betrodde mån, så må den väl icke heller vara farlig för tjenstemån i kollegier och expeditioner. Har den icke någon menlig inflytelse på karakterens sjelfståndighet inom militåren(?) så kan den icke heller hafva det inom civilen. Det enda — tillågger vår årade kollega — som kunde mot straffet anmårkas, vore dess stora mildhet och således overksamhet, emedan mången kunde anse det vara ett alltför ringa straff, att några dagar dömmas att vara hemma, men detta sörekommes just af hederskänslan etc.— En annan fördel skulle, enligt Sv. Tidn., härmed också vinnas: att embetsmannavåldet skulle brytas i hvad detta har mest klandervärdt, nemligen gjel myndigheten, att genom tidsutdrägt och söl göra ärenden och personers väl beroende af godtyckhet.Utan tvifvel år det mycket som talar för denna Svenska Tidningens åsigt; tanken år verkligen snillrik. Hvad år nemligen enklare än att, då ett embetsverk har en mängd efterliggande mål, skafla alla embetsmännen några dagars civil arrest på sina rum, hvarigenom de tvingas att sitta hemma och arbeta och expediera dessa mål. (Vi förmoda nemligen att meningen år att det böra vara -föngelse med arbete, ty i annat fall vunnes fåga med arresten.) Mähända borde arrestanterna få då och då sammanträda, för att afsluta årenden, som måste gemensamt behandlas. Vi undra verkligen på att man ej förut kommit att tånka på denna enkla utvåg, att afhjelpa den -tidsutdrägt och det söl, som uppkommit genom embetsmånnens sjelsmyndighet, att få taga sig för stor ledighet. Man kånner hvilka massor af mål som ligga Öfver i hofråtterna, i kollegierna, hos konungens befallningshafvande, så hos sjelfva regeringen. ——— — — igs: ty de öfverste seglen störtade ned och