Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1852, sida 1

—— —A— n hvilket han kom från Sverge till Amerika. Penningar hade han icke sammansparat — det läg icke i hans natur,, tillstod han helt öppenhjertigt, och når han var i land, stråk merendels hvar skilling han egde. Nåstan alla de skandinaver jag tråffade i Charleston gick det vål; flere af dem voro till och med vålmående och rikt folk. Hos en flensburgare vid namn Christiansen, en åldre man med lefnadsfriskt och gladt lynne, kunde man alltid vara såker på att tråffa en hel mångd danskar, åfvensåvål som de flesta skandinaviska sjökaptener, som lågo i hamnen. Christiansen år grocerer(kryddkråmare och viktualiehandlare) och drifver en mycket betydlig handel; han har varit många år i Förenta Staterna och samlat sig en rått vacker förmögenhet. Når man kommer in i hans bod och ser hans mångårige och trogne medbjelpare och kontorist stå bakom disken med sin rundskurna tröja och sitt hvita förklåde, de röda kinderna och det ljusa håret, så kan det aldrig falla någon nordbo in att draga i tvifvel att det ju icke år en landsman han har för sig. Det år blott få danskar jag tråffat på i fremmande land, som bibehållit en så ågta nationell pregel i allt, så vål det yttre som det inre, som min vån köpenhamnaren Carl Zopp; söderns luft har icke tagit på honom, han år tjock och fet, ståndigt i rörelse, outtröttlig i sina göromäl och har redan lagt ihop litet för egen råkning, ehuru hans lön icke år serdeles stor. Om aftnarne gingo vi merendels ned till Christiansen, slogo oss ned i rummet innanför boden och förtärde i all trefnad vårt dan ska rågbråd med dansk metvurst, och för dem som tyckte om det, iskånktes danskt brånvin. Hår tråffade jag snickaren Eriksen, åfvenledes en förmögen man, hans medhjelpare Didrichsen, en tullbetjent Möller, en ung man vid namn Berg, som förut varit sjökadett i Danmark, men emigrerat till Amerika och lefde nu i Charleston såsom lärare i språk och mathematik; en målare Sandrue, som hade tillsyn vid theatern i Charleston, men för hvilken det dock gick trögt, oaktadt allt hans stråfvande, musikus Hegeland, som var anstålld vid italienska operasållskapets orkester, hvilket sållskap nyligen ankommit från Havanna till Charleston och gaf en serie mycket besåkta representationer, ehuru till oförskåmdt höga priser. En af de kuriösaste danskar jag någonsin stått på i Amerika sammantråffade jag åfven med i Charleston; det var en gammal jude vid namn Jacobs; han hade en butik i MarktStreet, och mycket tråffande kallade amerikanarne denna -Noachs ark; ty aldrig i min lefnad har jag sett ett sådant sammanhopande af olika ting, som hår. Man kunde icke fråga efter någonting, utan att han ju hade det; och ehuru efter utseende det herrskade en haotisk oordning i -arken,, visste så vål han jom hans hustru — ett lika stort original som mannen — hvar de ögonblickligen skule finna det efterfrågade. Det var rikt folk; nen deras husliga lif var intet eden, och iland måste den lille Jacobs, når han någon