Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1852, sida 1

och kaptenen och främlingen vexlade betydelfulla blickar. — Vi måste ligga på den hår bogen ånnu en timmes tid, sade fråmlingen; hållen falla segel, gossar. Varen icke rådda, hon tål nog brisen. Det år ett godt fartyg, passa bara på rodret. Kaptenen drog nu den andre åt ena sidan. Ett lifligt samtal uppstod. Kaptenens ton var vördnadsfull, nästan bedjande, den andres var lugn och befallande. Plötsligt blickade de akterut. — Nu ser jag hennes roff tydligt, utropade kaptenen; för en timme sedan kunde jag endast se hennes stortopp. Hon vinner hastigt på oss. — Ah, hon kan icke hinna oss före natten, kapten, och då vet jag att vi åro midt ibland skären och klipporna, dit hon aldrig vågar följa oss. Lita på mig. Jag trottsar Stuartens spårhundar. — Tyst! sade kaptenen förskråckt. Men ingen var nårvarande, utom Eleonor, hvars ögon voro nyfiket fåstade på det fråmmande fartygets hvita segel, och som oaktadt hon tydligt hört orden, likvål ej låtsade om något. — Timmar förgingo utan någon synbar föråndring i sakernas stållning, ehuru det för