Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1852, sida 1

ket mina fingrar utsättas. Mademoiselle, min herre, eller hvad ni är; ni fordrar vål mycket! — Ni vågar ej? Nåväl, se här min handl Hämna er! — Min Gud, hvad ser jag? Hvilken hand! Så fin, så mjuk — förlåt mig! Jag har misstagit mig; Tillåt mig att få föra eder hand till mina ångerfulla låppar. — Ni var ej så god och gaf mig något svar på huruvida jag skulle kunna uttrycka för er min beundran på något annat sått, ån att lågga mig. till edra fötter; inföll ma sister T., som började bli litet svartsjuk på sin vån. — Jag vill såga er detta sått, svarade dominon, efter som ni är så envis. Men jag fordrar af er grannlagenhet att ni ej blottståller mig. — Ol jag svår, jag bedyrar, ja, jag ger mitt lif i pant på, att jag skall vara grannlaga till den grad att, att — ni skulle sjelf önska, att Jag icke vore hålften så grannlaga. Såg mig för all del detta sått. Dominon lutade sig intill magisterT. och hviskade ett par ord i hans åra. . — Bjuda er på ett glas punsch! Åh ni år gudomlig! En hel butelj skall stållas fram för er råkning. Tillåt mig att bjuda er min arm, så gå vi ut i börsrummet.