Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1852, sida 1

språksam. Hon bad mig läsa för sig i sin bok, och jag läste ester hennes anvisning. Vi blefvo alltmera förtroliga med hvarandra, och jag med — -boken. Jag hade väl förut tittat i en och annan bibel, men aldrig låst deri med uppmårksamhet. Efter en månads förlopp kom jag på så underliga tankar, och anförtrodde åt gumman min påbegynta oro och min nya förtviflan. Jag berättade henne uppriktigt hela mitt lefverne, och hon hörde derpå med stor uppmårksamhet. — Gråt icke, sade hon, når jag i ångest vred mig på knå vid hennes sång. Gråt icke, ännu kan allt hjelpas. — Omöjligt! jag år ju både mördare och tjuf. — Se på mig! är jag icke lugn? Gråter jag? i — Du har aldrig syndat. — Dåre, jag har syndat mycket, men allt år förlåtet. — Du haråicke stulit. — Jag har stulit. — Du? omöjligt. Och har du stulit, så var det vål af nåd. — Nej af elakhet. Ä — Men du har åtminstone icke mördat. — Jag har möraat.