Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1852, sida 1

— Det år din sista, mor, sade jag. Den jag vill icke taga ifrån dig. — Behöfver du den icke, så låt den vara. Är du hungrig, så åt. Gud ger mig mera, om han vill att jag skall lefva långre. Hon fortsatte åter att låsa, och jag var verkligen så hungrig, att jag mottog hennes anbud. Jag lade mig åter i mitt hörn, ty jag kånde mig ännu trött. Fmellertid inkom en liten vallflicka till gumman, gick till hennes sång och nickade, utan att såga någonting; tog upp ur sin korg en mjuk kaka, bröt den itu, och lade den ena hålften på gummans sång. Just som hon ville gå, fick hon Ögat på mig, och hviskade förskråckt till gumman: hvad år det får en? — En fattig man, som går dig intet ondt. Barnet nickade vånligt och försvann. Jag stadnade hela dagen hos gumman, men gick ut om natten, och återkom om morgonen med ett par orrar, som jag stekte och delade med gumman. Pörtet låg afsides i obygden, jag beslöt att stanna qvar hos gumman för att hjelpa henne, och tillika att sjelf få vara i ro och hvila mig. Skogen var full af ungfogel och jag hade nyss försett mig med krut och hagel i åfverflåd. Gumman var i början fäordig, men slutligen blef hon mera