Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1852, sida 2

omståndishet, nemligen skillnaden emellan uppköpet för hemmet och förtåringen utom hus. Vi anse just det sednare vara företrådesvis vådligt, och anse derföre ej skål att genom beståmmelsen om ett högt gvantum tvinga dertill. Ins. säger, att den som ej har råd att köpa en kanna på en gång, bör afhålla sig ifrån all förtåring af spiritudsa, annat ån tillfålligtvis. Det år mycket man borde i detta fall, men som man ej gör. Nu år ju hela föreskriften, hela detta konstlade privilegiivåsen i afseende å kroghållningen, för de svages skull, för dem som ej göra hvad de borde göra. Skall man nu med en falsk lagstiftning winga dessa att förtåra sitt halfstop brånvin på krogen, i st f. att kunna taga det hem och möjligen förvara det veckan öfver? Vi hafva följt ins:n på den hans våg, som vi eljest icke anse vara den råtta, nemligen på den som utgår ifrån grundsatsen af det allmånnas förmynderskap öfver individerna. I allmånhet kunna vi nemligen icke godkånna denna grundsats. Det allmännas makt Öfver de enskilte bör endast vara negativ, d. v. s. bestrafsande i afseende å öfverträdelser, som störa den allmänna ordningen eller de öfriga ssmhållsmedlemmarnes sria verksamhet; positivt kan samhållet endast inverka på individen på moralisk våg, d. å. genom spridande af upplysning och en sann sedlig anda. Det år åfven endast på denna sednare våg, enligt vår allvarliga öfvertygelse, missbruken af bränvinets förtäring och dess olycksbringande följder kunna hämmas och upphåfvas. Småaktiga lagbeståmmelser tjena i detta fall, såsom vi bjudit till att visa, till ingenting, om oj till det ondas förvärrande. Till hvilka konseqvenser man på denna våg kommer, har också ins. visat, då han åskar efterlefnad af den ifrågavarande föreskriften om förbud för handlande att sålja spirituåsa drycker i mindre qvantiteter, såsom ett skydd för värdshus och krogar, hvilka man eljest, just för deras förderflighet, velat så mycket som möjligt beskattas. Men om vi sålunda icke kunnat af ins:s skål öfvertygas om den oftaberörda föreskriftens olämplishet, så erkänna vi dock att åtskilligt talar för lagens tillåmpning, så långe den existerar. Oaktadt vi alls ej kunna bitråda det ofta hörda påståendet, att en las, om än så orimlig, skall tllåmpas, så långe den existerar; utan fastmer våga drifva den satsen: att en orimlig lag aldrig bör tillämpas, så år dock i förevarande fall något som talar för lagens efterlefnad. Vill nemligen, såsom den bör och måste, polismyndisheten bestraffa lönnkrögeriet, så utsätter den sig låtteligen för anmårkningen af våld, derest den ej bestraffar andra lesöfvertrådelser i samma våg. Och det år angelåget för en myndighet, som vill bevara sitt anseende, att ej gifva anledning, att synas fåsta afseende på personen. Å andra sidan kan dock deremot sågas, att det år verkliga missbruk, verkliga för samhållet förderfliga lagbrott, som böra beifras, men icke sådana handlingar, som endast till följd af en origtig lagstiftning framstå såsom lagöfverträdelser. Å — 2: Enligt notiser från skärgården, har skepparen Hans Johansson i närheten af Donsö, upptagit liket efter en mansperson, som flöt på en om lifvet knuten lifbergningsputa af gutta-percha eller dylikt tyg. Mannen synes hafva varit ung, med ett ståtligt utseende. Han hade på sig en större nyckelknippa och en porte-monnaie innehållande några engelska guldmynt samt en 5 pounds not, men intet bref eller papper med namn eller annat igenkånningstecken. Man antager att detta år liket efter en af de passagerare med -Victoria,hvilka omkommo vid Winga natten till sistl. Tisdag. På kusten från Winga till Wrångö trakten hafva upptagits flera lådor med tråd, spetsar, silkessammet, bombasin och en sorts i stora rullar lagde kardor för fabriker, åfvene