Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1852, sida 2

blef ansedd som tjufven, ehuru jag enståndigt nekade. Jag hade det oförständet att vilja skona gåstgifvaren, som bemött mig vål, fördolde sanningen och sade att jag hittat pungen i höet. Under ransakningen Jåg han öfver mig med böner och löften. Han förestållde mig att han var fader för många barn, och att de skulle blifva olyckliga om han blef straffad. Jag vore deremot ensam, och han lofvade heligt att gifva mig femhundra riksdaler oeh ett godt betyg, och hjelpa mig dfver till Sverige, om jag ville påtaga mig brottet. Jag gjorde det och blef straffad. Når jag sedan fordrade att han skulle uppfylla sitt löfte, och kjelpa mig att i ett annat land återvinna hedern, visade han mig på dörren med förakt. Ingen menniska trodde hvad jag sade för att bevisa min oskuld, sedan jag låtit straffa mig, jag blef afskydd och utskjuten från alla båttre menniskors umgånge och kom i dåligt sållskap. Jag blef snart tjufvars kamrat och slutligen deras anförare. Endast en kort tid, då Spofven på sina båtar med några frivilliga kåmpade mot fienden i sjöarna, umgicks jag med redliga menniskor, men sedan kriget var slut, måste jag återtaga mitt yrke och mitt gamla följe. — Hur blef du våckt till besinning?