Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1852, sida 2

framåtgående, behofvet af en föråndrad representation, visar sig så ytterst tvingande. Hårtill kommer, att Kongl. Maj:t, såsom ins. sjelf visar, hvad Götheborgs samhålle angår, tvingat det att bibehålla den ifrågavarande lagen, wårt emot detta samhålles Önskan och begåran. Och dock år denna angelågenhet en kommunens egen angelågenhet, med hvilken K. M. råtteligen ej bordt sig befatta, derest icke vår olycksaliga centralisation beråttigade regeringen, att i oträngda mål blanda sig uti och bestämma Öfver årenden, som endast röra kommunen, och följaktligen af denna sjelf borde afgöras. Hade Götheborgs samhålle fått utöfva denna rätt, så hade visserligen en stor dumhet i alla fall blifvit gållande, nemligen att spiritudsa drycker endast skullekfå försåljas af ett visst antal (30) hand lande, och att ett minimiqvantum ännu hade qvarstått, men detta hade dock varit nedsatt till 24 kanna. l I full konseqvens med hvad vi i afseende å brånvinstillverkningen yrkat: att tillverkningen skulle vara fullkomligt fri, men att en skatt skulle låggas på hvarje tillverkad kanna (icke såsom nu, på den supponerade möjligheten) antaga vi åfven hår såsom grundsats, att försäljningen af spirituösa drycker bör vara fullkomligt fri, men bevillning erlåggas för den effektiva försäljningen. Såsom en ordningssak för kommunen kunde och borde dock skillnad göras emellan försåljning till afhemtning och till förtåring på stållet. Det finnes nemligen, enligt hvad vi förut tagit oss friheten yttra, intet giltigt skål, att anse en kanna såsom minimum, under hvilhet starka drycker ej må försåljas. Ins. anför deremot, att för minutering af starka drycker fordras sårskilta moraliska egenskaper, hvarutinnan det allmånna skulle åga en borgen, att dessa personer skulle endast tillhandahålla dryckerna till försåljning, men icke till berusning; garantier, som man icke kunde skaffa sig, om handeln vore upplåten till hvem som helst. Hårpå vilja vi endast svara med en fråga: ÅAnser då verkligen ins. våra krögare eller krögerskor lemna större , garanti emot missbruk vid försåljningen ån de handlande? Utan tvifvel blir svaret nekande, och med detsamma förlorar argumentet all kraft. Ins:ns andra skål år att -minuteringsställena skola vara så få till antalet som möjligt, ty ju flera frestelser, desto låttare sall.— Äfven håri ligger, enligt vår tanka, ett misstag. Frestelserna blifva icke mindre om minuteringsstållena åro 30 i st. f. 40; några steg mer eller mindre betyda i detta fall föga. Men måhånda skulle frestelsen minskas, om en person kunde i en salubod hemta sig en mindre qvantitet spirituosa, och förtåra den på sitt fartyg eller vid sin matsåck, utan att behöfva gå in på krogen, hvarest alltid kamrater finnas till hands. Likaledes år det för andra personer mindre vådligt i afseende å frestelse till missbruk, att kunna taga hem en butelj , punsch och bjuda sina vånner i hemmet, ån att bjuda dem på källaren. En sådan person kan köpa en hel kanna punsch, svarar ins. Men månne det då icke intrådde en frestelse att tömma hela denna kanna. — -Han kan köpa punschen hos minutören,svarar åter ins. Men då föredrager han kanske att antingen taga en hel kanna, hvilken han hos handlanden får till samma pris som J kanna hos minutören eller bjuder han sina vånner på kållaren och tömmer buteljen der, då det ändå kostar lika mycket. I båda dessa händelser blifva frestelserna större. Ins:ns tredje skål att hvar och en mera betånker sig innan han gör en större utgift, ; ån i fråga om en mindre, kan vara giltigt i andra afseenden, men föga hår. Just för betånksamheten att göra en större utgift, går man på krogen och går många små. Dermed år ingenting vunnet. I sitt sjerde skål vidrör ins. en vigtig AA —— Ässcssssssssssssssssssssss