Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1852, sida 2

— Ackl sörst sentl suckade Logren. Det var för ett halft år sedan. Jag hade suttit fången hela förra vintern under ransakning för en inbrottsstöld, och för det jag slutligen mördat gåstgifvaren i Harjumaa af håmd. Jag begaf mig hit inåt Wasalån och stråk så obekymrad och sförnöjd, som en lössluppen fånge alltid år, fram genom obygderna. Sent en natt, sedan jag under regn och åska gått vilse i kärren, kom jag tilll ett enstaka pörte skogen. Dörren var icke stängd, jag gick in, och då jag icke märkte någon innevänare, lade jag mig i en vrå att sofva. Når jag vaknade om morgonen, var det full dager. Jag såg mig omkring. I stugan fanns stort ingenting annat, ån en usel sång, och deri låg en gumma, så skrynklig och grå, som en gammal granbark. Hon låste i en bok och tycktes icke bry sig om mig. Alla menniskor brukade annars i första ögonblicket förskråckas för mitt vilda utseende. Mitt skågg och mitt hår var som nu, mina klåder trasiga, i ett bålte af bast bar jag en skarp yxa, och vid min sida hade jag ett skjutgevår. (Forts.)