Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1852, sida 3

A ÄÄjE (Insändt) om utminuteringen af starka drycker. Uti Götheborgs nyare Handelsoch Sjöfartstidning för den 5 dennes förekommer en artikel, angående minutsörsåjningen af starka drycker, deri red. yttrar åsigter, som vi får vår del finna icke vara riktiga; och med afseende på de bemådanden, som vi funnit ega rum från vederbörandes sida, att bringa handeln med sådane drycker inom föreskrifna grånser, kånna vi oss uppkallade att i tidningen begåra plats åfven får vår mening. Uti ifrågavarande artikel klandras lagstiftningen derföre, att handlande, hvilka ega hålla spirituosa till salu, icke åro beråttigade sålja dessa varor i hvilket minimimått som helst, allenast förtäring på stållet icke eger rum. Till en början få vi erinra, att den författning, som förbjuder andra ån krögare och nåringsidkare i gemen, att sålja rusdrycker mindre ån en kanna, ingalunda daterar sig från åldre tider tillbaka, så att man kunde invända det den numera vore föråldrad och icke skulle hafva kommit till stånd under de begrepp om frihet i handel, som en stigande upplysning utbredt. Den år nemligen icke åldre ån ett år, eller sedan den 10 Oktober 1851, hvarsörinnan den vid hvarje riksdag varit af konung och stånder skårskådad, men, dessa upprepade pröfningar oaktadt, alltid blifvit bibehållen; och serskilt får Götheborgs samhålle må åberopas, att, ehuru i början af sistlidet år magistraten samt dråtselkommissionen och borgerskapets åldste, i sammanhang med frågan om krogråttigheternas utarrendering, begårde hos Kongl. Måj:t, det ett visst antal handlande (trettio, om vi icke minnas orått) skulle ega att, emot afgift som vid auktion borde beståmmas, sålja spirituosa till minst kanna för hemtning, Kongl. Maj:t dock afslog detta. En föreskrift, som så ofta och så noga varit skärskådad, men åndock bibehållits, och detta, fastån den haft emot sig en af nutidens beklagligen starkaste makter, brånvinsintresset, — detta intrasse, som trångt in ånda uti samhållets hjertkamrar, familjerna, der det borttager kårleken och lemnar i stållet kårlekslåshet, hunger, sjukdomar och laster; som fyller fattighusen och befolkar fån gelserna, men som, oaktadt dessa förfårliga, af alla kånda och ånnu icke bestridda följder, samt oaktadt de alfvarsamma och i sanning storartade bemådanden deremot, som på senare årtionden varit åvågabragte, icke kunnat tillbakatrångas — en sådan föreskrift kan icke vara ett hugskott, utan måste hvila på goda grunder; och vi skola försåka att framhålla dessa grunder, så vidt vi uppfattat dem. Dessförinnan och ifall någon skulle kånna lust att skjuta undersökningen å sido med talet om ett obehörigt förmynderskap ifrån statens sida, vilja vi påminna, att starka drycker icke åro de enda varor, i afseende på hvilkas tillhandahållande åt allmånheten inskrånkande föreskrifter finnas gifna. Lika år förhållandet t. ex, med alla gifter, åfvensom med krut. Den gemensamma orsaken ligger uti de vådor, som en fri försåljning skulle framkalla och hvilka vi nu, i den fråga som a gång egentligen rörer oss, gå att uppstålla. Det första skälet, hvarföre hvar och en, som eger handla med rusdrycker, icke fått tillstånd att sålja dessa i minut (mindre-ån en kanna) utan att lagen uppdragit detta åt l.