han nästan aldrig upptagit, utan (utom?) då de bekråstat hans egna.Detta år nu godt och våk en författare som C. A. Agardh har visserliger rättigheter, som andra ej skulle kunna ostrassadt taga sig; men åfven han har dock icke rått att skrifva historien så aldeles på fri hand, och -efter intrycket för tillsället.. Huru rikt hans minne må vara begåfvadt, huru mycket han må hafva reflekterat öfver alla historiens tidehvarf, håndelser och karakterer, så klar hans blick öfver alla dessa må vara, så skrifver man dock ej historien lika lått och djerft som en resebeskrifning. Vi skola också snart se, att förf. kar, med allt sitt snille och alla sina kunskaper, råkat ut för toristers vanliga öde, att begå rått många misstag. Att kritiskt genomgå och bevisa alla dessa misstag kan ej gerna anses tillhöra en tidning, åfven om tid och förmåga medgåfve tidningsskrifvaren att företaga en sådan grundligare undersökning. Vi vilja derföre följa förs:ns exempel, och endast uppehålla oss vid några omståndigheter, som vid hans boks genomlåsning fallit oss mest i ögonen. Att vi fåsta oss företrådesvis vid misstagen, kommer ej af klandersjuka, utan deraf, att vi ansett dem böra framhållas hos en författare, med ett så ansedt namn och med en sådan auktoritet. Det anseende hans namn åger förenar dermed större anspråk ån man kan hafva på mindre betydande författare. Till dessa anspråk hör, att han äfven i detaljer skall gå tillvåga med nogrannhet, och ej låta af vissa ålsklingsideer bånföra sig att framstålla hugskott, så genialiska de ån må vid första påseendet synas, såsom beståmda, bevista satser. Jemte misstagen, skola vi åfven få tillfålle, att annotera många vigtiga och förtråffligt uttryck ta sanningar. Efter en kort framstållning af Skandinaviens geografiska låge, anståller sörs:n en jemförelse emellan detta land och Europas fastland. Han uttalar hår, bland mycket annat, en sats, på hvilken flera följande påståenden stödjas, då han nemligen talar om skilnaden i historiskt afseende mellan barrskogsoch löfskogstrakterna i Europa. I de förra begynte jordbruket genom svedjande, i de sednare idkades boskapsskötsel. Häraf bestämmes åfven de vandrande folkens våg olika, så att de nomadiska folken följde vågarne genom lösskogarne och de åkerbrukande höllo sig till barrskogarne. Något giltigt bevis för detta påstående har dock förf. ej anfört och han torde svårligen kunna anföra sådana. Förf. ägnar hårefter ett särskilt kapitel åt Skandinaviens naturliga sjelfståndighetsvillkor och anser dessa vara så goda, att vi icke böra hafva mycket att befara af någon fiende, eho det vara må. -Det finnes, anser förf. intet land i Europa, som dess folk kan med så mycken såkerhet försvara, som sverige.— Ett hufvudskål derför anser fört. vara vårt lands -bergighet och rikedom på sjöar.Hårvid bör dock anmårkas, att denna bergighet icke år så stor, som man varit van att förestålla sig. Sverige år, åtminstone till dess vigtigaste och mest befolkade del, ett slåttland, och derefter ett skogsland. Ungefår en tredjedel af landets yta ligger under 300 fots höjd dfver hafvet och blott 329 qvadratmil af 3868 ligga öfver 2000 fots höjd öfver hafvet. Hela södra och mellersta Syerige (landskapen Småland, Wermland och Södermanland, samt några bergslager undantagne) torde alltså svårligen låmpa sig för ett sådant der guerillakrig, hvarom förf. talar. Förf. lågger stor vigt på Carlsborgs fåstning, och vi vilja ej tvista med honom derom, ehuru många, ganska erfarna personer, ansett det vara båttre, om de kostnader, som blifvit nedlagda på denna centralpunkt, blifvit anvånda på iståndsåttandet af de fåstningar, som skola bevaka ingången till landets vigtigaste punkter; vi vilja ej tvista med honom RT EA AÄ Ar, RITA SAT 1