Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1852, sida 1

det antydda, svärigheten att omgifva håndelsen med en ram af sann naturskildring. Ehuru jag måste afsåga mig detta, så kan jag dock icke underlåta att meddela sjelfva håndelsen för sin egen skull, och jag skulle Önska att kunna göra så mycket intryck på låsaren, som min sagesman gjorde på mig, under det han talade med denna egendomliga finska betoning, som fordom ljöd så komisk för oss hår hemma i moderlandet, men numera klingar lika tragisk, som kår. Ungefår midt i Finland, der trenne lån sammanstöta, Tavastehus, Kuopio och Wasa, samt i det sistnämnda, ligg-r Laukas församling, Öster om stora obygder genomskuren af ett stort vattendrag, som år en fortsåttning af Pithipudas sjöar, och hånger tillsammans med Päjäne, samt slutligen går ånda ned till Fin ska viken. I början af vårt århundrade hette pastorn i Laukas J. H. Strömer, och var en man, som njöt sina sockenboars allmänna sörtroende, såsom en verklig själasörjare, hvilken hvarken hångaf sig uteslutande åt en verldslig ekonomi, eller instångde sig i en ensidig andelighet, utan lefde midt ibland folkot, såsom en Paulus, och var deras allt i allo: rådgifvare, hjelpare, förmanare och tröstare, of