Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1852, sida 1

ta sträng, men aldrig oförsonlig. alltid faderlig, men aldrig svagt eftergifven. Prestgården, byggd efter gamla svenska bruket, låg med obevårade fönster inom en asplund vid stranden af sjön, utan att man, såsom vanligt i norden, fruktade någon fara för inbrott, ehuru det på en tid beråttats mycket om ett farligt tjufband, som begått åtskilliga stölder, utan att man någonsin upptåckt eller ens mårkt någon person. En julmorgon, når husfolket tidigt möttes i salen, för att göra en gemensam bön, innan de begåsvo sig till julottan, funno de till sin förvåning det tunga ekbordet, som sedan mannaminne icke rubbats från sin plats vid långvåggen, framflyttadt midt på golfvet, den båsta duken, våfd af prostinnan i konstmessiga fasoner, och enkom glåttad och veckad för juldagsmiddagen, redan ordentligt utbredd, samt derpå uppståldt allt det sachsiska postlin och icke obetydliga silfver, som fanns i det förmögna huset. Ingen af husfolket hade verkstållt denna nattliga dukning, ingen visste något derom, och ingen kunde upptåcka någon rubbning på lås, dörrar eller fönster, förorsakad af en utifrån inkommen, opåkallad tafseltåckare. Ingenting var borttaget, icke ens en thåsked, och ej en droppa öl