Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1852, sida 1

Utan att bestrida, att denna interims-regering kan vara i mycket lika, och i somliga afseenden, måhända bättre, ån mången annan kombination, och utan att ett ögonblick tveka emellan dess företräde framför en, till thronföljaren allena uppdragen riksstyrelse, som såkert skulle leda till vida större, men tillfålliga, osåkra, förhastade föråndringar i principer och rådgifvarepersonal; måste dock alltid ett sådant interim, om det skulle blifva långvarigt, anses mindre önskvärdt. Det stora antalet ledamöter år på det hela en dålig garanti för sakernas behandling; och derjemte år det ett stort fel, att man ej noggrannt bestämdt de årenden, som tillhöra den unionella regeringen. Det år lått förklarligt, att man under afvagtan på utgången af konungens sjukdom, afhåller sig från hvarje betraktelse på den nårmaste framtiden, som kunde afse den nuvarande thronsöljaren. Vi svenskar hafva så mycket mera skål, att i denna tid hvarken hysa förhoppningar eller farhågor, som vår historia visar, att de förra så ofta blifvit svikna och att de sednare, om de ån ej visat sig obefogade, dock icke behöft vara så stora, som de i småaktiga och retsamma statsformer sökta garantierne utvisat. Det vore en verklig lycka för fosterlandet, huru ån utgången må blifva, om allmånna opinionen, af hvad som nu förekommit, kunde öfvertygas om det fåvitska och skadliga, af denna, mer eller mindre inbillade tillit eller fruktan för den regerande personligheten, och uppfatta nödvåndigheten för oss sjelfva och pligten mot efterkommande, att i rådgifvareinstitutionen söka det enda medlet och i en sann foikrepresentation den såkraste garantien för landets vål och folkets frihet. Endast derigenom kunna vi blifva oberoende af de vexlingar, som de personliga förhållanderna alltid åro underkastade, och som ofta åro sådana, att de öden, som en hämnande Nemesis endast synes hafva åmnat åt enskilte, ådrages hela folk och stater. Det vore sorgligt, om de varningar, som vår tids tilldragelser lemna, såvål i de stora, som små, af Europas riken skulle blifva utan all nytta, och således råttelserna, der de eljest lått kunde åstadkommas, frambringas först under större, och sannolikt eljest afvåndbara, olyckor. Nyttan, åfven för de regerande dynastierna af en så stadgad ordning, borde ej undfalla dem sjelfve, och man bör hoppas, att om konung Oscar återvinner hålsa och krafter, skall han numera sjelf blifva den förste att erkånna och hylla den. Midt ibland det stora deltagande Han och Hans familj rönt, under den förlust och de oroande förhållanden de genomgått, har det dock såkert icke kunnat undgå deras uppmårksamhet, att mycket — mycket, kunnat vara annorlunda och till deras egen tillfredsstållelse bordt vara det. Att under det ånnu osåkra i deras stållning, nårmare ingå i denna sak, skulle vara olåmpligt, det skulle se ut, som om man ville klandra, i stållet att försona, reta i stället att beveka. Men det blifver en verklig pligt, att en gång göra det, sedan Försynen beståmdt utgången;