ännu en eller flera våldsamma skakningar, innan det kan vinna denna trygghet. — Men egentligen är det med Ryssland, som England bör lemföras. Det ena har under många decennier oafbrutet njutit af envåldets vålsignelserika lugn — blott obetydligt stördt af en och annan liten palatsrevolution, i hvilken t. ex. en gång högadeln, denna -thronens och konungens ridderlige beskyddares, strypte en furste med hans egen sons vetskap (det är ätminstone allj sannolikhet); der hafva inga revolutionärersatt furstens eller hans tjenares ofelbarhet i fråga. Det andra deremot (England) har oupphårligt haft parlamentariska strider, ån reformbillen, ån frihandelsbillen o. s. v. Nåväl! I hvilketdera af dessa länder skulle vår ärade konservative kollega helst föredraga att vistas? Jemför äfven med dessa ordningens och -lugnets sköna lånder: Ryssland, Polen, Italien, Osterrike, Preussen, Hessen, Spanien m. fl., jemför med dem Belgien, Holland och Danmark, med deras sunder den revolutionära andans inflytelse grundade statsförfattningar. Lalla dessa lånder råda strider, det år sannt, men det år upplysningens och menniskorättens, med ett ord, civilisationens strider emot lemningarne af det presterliga och feodala barbariet; det år lifvets strider emot döden, samma slags strid, som det af Stiftaren förutsades att kristendomen skulle komma att upptånda i verlden. Hvilka krafter hafva emellertid icke dessa lånder utvecklat, under sina fria författningar! Kasta i detta fall blott en flygtig blick på deti yttre afseende lilla, men, uppmått med civilisationens måttstock, rika och stora Danmark! Än Förenta Staterna sedan, detta olyckliga land, som icke åger alls någon konung? Besynnerligt nog måste der dock icke vara så otrefligt, eftersom millioner af Europas befolkning (t. o. m. ifrån de lånder, der lugnet som bäst råder) strömma dit öfver, och eftersom sjelfva Europas potentater, då de komma i någon förlågenhet, så gerna begifva sig dit. Men allvarsamt frågadt: kan Sv. Tidningen, kan någon menniska jåfva den erfarenhet, hvarpå våra dagar visa så tydliga exempel, att i de lånder, hvilkas statsförfattningar betrygga folkets delaktighet i styrelsen, genom valda ombud, och hvarest för öfrigt en lagbunden frihet blifvit rådande, der har lugnet förblifvit ostördt, der har undanrödjandet af gamla missförhållanden gått fredligt och såkert, om ock långsamt, der hafva industri, vålmåga, litteratur och skön konst uppblomstrat, då deremot i de lånder, hvarest absolutismen ägt och återfått våldet, motsatsen af allt detta intråffat? Om denna erfarenhet icke kan bestridas, så fråga vi huru någon tånkände menniska kan, ens med den svagaste antydning, vilja taga parti af ett styrelsesått sådant som det sistnåmnda. För vår ringa del förklara. vi, att vi anse absolutismen får den största olycka, som kan hånda ett land, och dömma hvar och en, som försvarar detta styrelsesätt, såsom en fiende till all civilisation, d. å. till kristendom, upplysning, menniskorätt, m. m., till hela det mål, dit menskligheten stråvar för att uppsylla sin bestämmelse. Och ve dem, som i vårt eget fådernesland ville försöka låta sådana tankar blifva något annat ån låsa hugskott! Den konklusion, hvartill Sv. Tidn. kommit, att man för vinnandet af -allmänt lugnoch -samhällstrefnad bör skjuta undan frågan om de eljest, enligt Sv. Tidningens eget medgifvande, dyrbara politiska rittigheternakunna vi sälunda på intet sått godkänna. Liksom icke individen har rått att för sin -trefnadsskull uppoffra hågre intressen, så har icke heller en generation rått, att för sin ögonblickliga trefnads skull uppgifva frågor, på hvilka kommande generationers vål och ve bero. Vi åro såkert upprigtigare fredsvånner ån någonsin Sv. Tidningen, men vi anse det T— — Fångknekten omtalar Liljas rymningsbeslut för vakt