Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1852, sida 1

— —— — — general-fångdirektören på sin sista inspektionsresa låtit gifva honom på hans hedersord att han med densamma icke skall slå ihjel fångknekten, börjar han genom sängen ge luft åt sin känsla: Inom dessa murar Blir mig för trångt, jag vill ut, det är höst! sjunger han. Som han står der, och ackompagnerar sig på gitarren, erinrar han om den interessante Jernmasken, som vi en gång sågo afritad i Lördagsmagasinet. Fästningsfången Lilja liknar dock icke Jernmasken i resignation. Han fattar det beslutet att rymma. Till en början måste han ha ljus. Han kryper då ut genom nyckelhålet, smyger sig utefter korridoren, genom en springa på stora fängelseporten; beger sig ginaste vägen till biskopshuset. och atjäl från den fattiga Fahlcrantz, som första året icke fick någon lön, en silfverljusstake med thy åtföljande vaxljus. (Våra biskopar bränna aldrig annat än vaxljus; det är en lemning från den katholska tiden). Dermed beger han sig till sitt fängelse. Strykstickor hade han förut Sedan han väl fått upp eld, börjar han med mycken behändighet aftaga sina kedjor. Härunder inkommer en af fångknektarne med Liljas aftonmåltid, bestående af kall fogel, risgrynsgröt och en half butelj vin. Bränvin får icke förtäras på fästningarna: Då han märker fångens förehafvande, fråga: han hvad det skall betyda. — Jo, jag tänker rymma, säger denne. — Åh, det är aldrig möjligt! — Vi få väl se — Ja, som sagt är: vi få väl se. Ged natt emellertid! — God natt. Glöm icke att stänga igen dörren.