Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1852, sida 1

Utrikes N Jheter. DANMARK. Riksdagsförhandlingar. Fortsättning af diskussionen i solkthinget d. 28 Oktober öfver Tschernings lagutkast om Fåstets öfvergång iill Sjelfegendom. I. A. Hansen (bondevän) förehöll ministrarne deras ombytlighet och vacklande beteende uti ifrågavarande sak samt förklarade sig betvisla rigtigheten af de statistiska upplysningar, som ministern Bang meddelat till ådagalåggandet af de frivilliga öfverenskommelsernas framgång. Slutligen framdrog han enskilta samtal emellan ministern Knuth i egenskap al styresman af ett offentligt gods och dettas bönder, men då blef han kallad till ordning af presidenten. — Knuth gjorde några anmårkningar vid Hansens angrepp på honom och visade, att dessa voro aldeles obefogade. — Inrikesministern lyckades deremot icke så bra, att tillbakavisa Hansens beskyllning för ombytlighet. — B. Christensen (en af Bondevännernes hufvudledare) talade mycket försonligt. Han hoppades och var öfvertygad om, att en tvångslag borde och måste komma innan rätt länge. Ministören hade satt sig emot den får ögonblicket och icke frånrådt dess behandling. Lyckades det derför icke att genomdrifva lagen i detta möte, så hade han så mycket större hopp om att få se den antagen i nåsta. Äfven han angrep de frivilliga öfverenskommelserna. — Monrad önskade att man blott tillämnade tvångslagen i de fall, der man icke frivilligt kunde komma öfverens. — Lehmann menade, att saken borde hastigt afgöras i anseende till den spänning, som verkligen existerar i sinnena. Betråffande Monrads förslag om en partiel tillåmpning af lagen, så hade han alltid varit af den meningen, att lagen var en frivillighetens lag, som blott i yttersta nådfall skulle blifva tvång. Oansedt regeringens stållning till lagen önskade han mycket dess framgång och påminte om ett yttrande af finansministern vid en föregående riksdag, att Ålandbosaker icke förorsakat kabinettsförändringarne. — Tscherning slog stort på och mente, att om regeringen icke var nöjd med riksdagens mening, så kunde hon upplösa den och låta folket gehom nya val uttala sin mening. Den föreliggande lagen hade vunnit stor terräng sedan 1848 och han hoppades, att regeringen väl finge böja sig, om lagen antogs i båda thingen. Sedan föll han dock undan