Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1852, sida 1

NN 2— a de vaknade alla dessa sofvande och halfsofvande, hvilka tånka på allt annat ån detta ämne, för hvilka folkets uppfostran, landets civilisation, äro småsaker emot en vaktparad eller något dylikt! — — — Men nej — det år icke att tånka hårpå! Dock — det går nog åndå — det goda går nog segrande fram, ehuru det går mycket långsammare ån det kunde göra; ehuru generationer, hvilka kunnat råddas, falla offer får likgiltigheten och tanklösheten. En ångbåt förde mig till Trollhättan, till dessa evigt, evigt brusande vattenfall, som ständigt vexlande och ständigt lika, dänat under tusental af är, förr i de vilda -Elfvagrimarnes), nu i de idoga sågrarnes eller de nyfikna turisternas öron. De komma dessa stora vattenmassor och vålfva sig liksom i mjuka, hvita bolstrar, och underliga åro de toner, som uppstiga ur djupet och besvaras af dvergalåten i bergen — — — De ljuda såsom röster ifrån en annan verld, en drömmarnes, andarnes verld — Akta dig! sitt icke för långe på klippans brant! Det år en skön morgon. Fartyget nedstiger långsamt på sina våldiga trappsteg ned i Götha elf. Nedanför ligger ett landskap, brokigt måladt af höstens alla fårger, ifrån lönnens högröda till ekens mörkgröna. Solen lyser öfver det hela. Vi nalkas den sista slussen. Farvåll