Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1852, sida 1

———— —— ————— hennes hand och vände sig nåstan förskräckt till de öfriga. Bådas utbyte af blickar och kånslor hade varit så hastigt och omedelbart, att det icke våckte några misstankar, men själarna hade förstått hvarandra, de hade blifvit ett, en kånsla, en lycka. Carolines hela väsen tycktes plötsligt förändradt; sedan den första rörelsen af den stormande men dock tysta lyckan laggt sig och lemnat rum för en salig visshet, tog hon en ovanlig del i det öfriga sällskapets samtal, och då Herder talade lyssnade hon med glådjestrålande blickar på honom, liksom om hans ord endast gållt henne ensam. Och hvad han talade, det talades åfven ur djupet af hennes sjål, hon skulle gerna högt och ifrigt velat bekråfta allt. Gladt skämtande uppfordrade nu Hesse mamsell Ravanell att spela klavr, men hon gjorde lika skåmtsamt sina invåndningar deremot och påstod, att det vore mycket båttre om Herder ville roa sållskapet. Hastigt svarade denne: — Jag ålskar musik utomordentligt, och hade jag icke som barn fallit i oskickliga hånder och blifvit försummad, hade jag icke redan såsom yngling nödgats sörtjena mitt bröd med hvarjehanda invecklade arbeten, hade jag icke varit alltför flyktig och otålig