Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1852, sida 1

HHHHHHHHHHHAHAHAHAi Sanning, som framför allt gåller om ståder; men Skara tycktes mig jåfva denna sats. Der voro tillråckligt många nya och reparerade hus, för att vederlågga omdömet att staden gått tillbaka; men der röjdes alltlör få spår till något framåtgående. Hår syntes således råda en konservatism, som vål konserverar det gamla, men ej tolererar några nyheter; ett åkta stationårt samhållsskick. En enda yttring af den nya tiden hade dock ej kunnat förekommas, det år det nya skolhuset, gemensamt för de nu sammanslagna skola och gymnasium. Flera unga, kraftiga lärare hafva gifvit en ny fart åt låroverket, men hafva beråfvat detsamma det intresse, hvilket de gamla originalerna gåfvo åt ungdomen och deras hågkomster från gymnasium och skolan. Den gamla kathedralen och Eric Soops grafvård utgöra Skaras största mårkvårdigheter från forntiden; dessästörsta märkvärdighet får nutiden år vål -Gluntarnesförfattare, som hår uppslagit sitt lyckliga tjäll. — En motbild mot Skara år Lidköping. Här bygges en ny dyrbar hamnanlåggning; flera fartyg ligga vid bryggan; på torget råder en lislig rörelse; en mångd af nya hus uppstå ur askan efter den sednaste branden. Flera af dessa hus utmärka sig för en sårdeles vacker arkitektur, frukterna af den tyvärr nu för oss förlorade, utmårkte arkitekten Wijnbladh. Efter hans plan lyfter åfven den afbrunna kyrkan sin spira mot höjden. Lidköpings låga strånder, öfversållade af våderqvarnar, påminna om vissa Hollåndska ståder. Såsom en utskeppningsort för en stor del af Westergöthlands sådesprodukter, skulle Lidköpings stad åga en framtid af betydelse, om der funnes en allmån anda af företagsamhet och drift. Tyvärr råder dock hår, såsom i Sveriges flesta småståder, rått mycken kålkborgerlighet och fruktan för större företag, hvilka vål gåra att framtiden låter vånta på sig. Vill du åter se en dyrbar och skön lem ning af vår medeltid, så begif dig ut på Kållands ö och bort till Leckös yttersta udde, der det gamla Leckö slott, med sina många tornspetsar, från sin fasta klippgrund speglar sig i Wenerns genomskinliga, oroliga våg. Öfver den uttorkade slottsgrafven, hvars gamla vindbrygga lemnat rum för en fast tråbro, nalkas man slottsporten, som skuggas af våldiga lönnar och lindar. Öfver posten står Carl XI:s namnskiffer, som vid reduktionen sattes dit i stållet för det De la Gardieska vapnet. — Inga våpnare vånta nu på borggårdarne, inga riddarsporrar skramla i trapporna, inga slottsfröknar vifta med sina nåsdukar från balkongen, inga orgeltoner ljuda från kapellet, inga böner uppstiga ifrån Ebba Brahes bönrum — allt år tyst, ödsligt och dfvergifvet. Då jag för fem år sedan besökte det gamla slottet, måtte mig dock der en egen syn. Det var en morgon tidigt. Portarne stodo öppna; jag vandrade genom de höga hvalfven, kom upp i en förstuga, der målade bilder af Göther, Markomanner, Sviogother och andra kåmpafolk hvilade på sina tunga vapen; gick igenom ett par gamla salar, der takoch sist RES EA AR AE rs ETS SEEODEERESN rr