Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1852, sida 1

Systerns och våninnans sinkänslighet tillåt dem icke att vidare oroa Caroline med frågor och dröjsmål, de bundo alla tre en krans af de plockade blommorna och återvånde derpå till de ånnu samtalande herrarna. — Men nu förlorade Caroline åter modet, att utföra det i hennes hemliga själsångest fattade beslutet; hon tvekade, hvarför Ravanell i sitt naturliga öfvermod ryckte kransen ifrån henne, smög sis på tå bakom Herder och satte den plötsligt på hans hufvud. Beklämd och med högt klappande hjerta stod Caroline i nårheten; Herder upptog bekransningen såsom ett skåmt, och många lustiga infall hördes öfver mamsell Ravanells infall, — men i Carolines själ fann denna glådje ingen återklang. Hon stod der tyst och sluten. Solen hade sjunkit under horizonten, och en praktfull molnbelysning föregick de i öster uppstigande nattliga skuggorna. Under muntra samtal vandrade man tillbaka till staden. Det var söndags eftermiddag. Merk hade på kaffe inbjudit seheimerådinnan Hesse jemnte hennes man och svägerska, äfvensom mamsell Ravanell och Herder. Samma dag på förmiddagen hade Herder