Ett bref. Trollhåttan i Oktober 1852. Då en resande uppnått högsta höjden af den vackra, löfsmyckade Billingene, ser han nedanför sig en af Sverges ålsta bygder. Närmast vid foten af berget ligger Varnhems gamla klosterkyrka, hvarest flera konungar af Sverkerska och Folkungaåtterna ligga begrafna. Birger Jarl sjelf har der sin hvilostad. Kyrkans största grafkor tillhör dock den De la Gardieska slågten och gömmer benen af Magnus De la Gardie och hans gemål. På de mörka pelarne hångde i fordna dagar en mångd kransar; det var brudkransar, tillhörande unga tårnor, som lemnat sina trolofvade på jorden, för att förenas med den himmelske brudgummen. Ett vackert minne! Jag vet ej om seden ånnu bibehålles. — Af Varnhems kloster synes blott en grushög, och endast sästgifvaregärden bår ännu dess namn. — Hår möter Axevalla stora slått, som stråcker sig ånda till Kinnekulle. Vid Husgårdet synas lemningar af Axevalla gamla slottsvallar och grafvar. Nägra sjerdings våg långre bort ligger Husaby kålla, der Olof Skötkonung döp tes. Åt den andra sidan ligger en bland nordens aldra ålsta ståder: Skara. Vi åro således hår midt uppe i medeltiden. Det år denna tid, som i dessa trakter af Westergöthland ånnu fortlefva, i matta, men icke utplånade drag. I mellersta Sverge år det hedendomen, som talar med sina åttekummel, sina bautastenar och sina gråstensruiner. Der ha vi Skara byxorl utropade min skjutsbonde, sedan jag passerat Axevallaslåtten och kastat en blick af vemod till den boning; der författarinnan af -Torparen-lefde, kåmpade och dog. Med detta prosaiska namn utmårkte hon de två qvadrangulåra tornen af Skara gamla domkyrka, som stucko upp i vädret. Uttrycket är simpelt, men ganska karakteristiskt. — Jag kuskade in i staden och blickade med stor nysikenhet omkring mig åt alla sidor. Minnet af alla beråättelser jag hört om stadens många originaler, om gymnasisternas bragder och åfventyr m. m., stod lifligt framför mig. Och allt tycktes vara sig likt, som det måst vara för 100 år sedan. Den som ej går framåt, går tillbaka, år en