Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1852, sida 2

KR A — sednare man måste lågga upp sin insats, så undandrager man sig i de förra helt lugnt betalningen, ifall spekulationen misslyckas. Sådane spekulationer förlora hos oss alltmer i aktning, och vål år det. Det kan då ej vara utan gråmelse man erfar, att personer, som här åtnjutit förtroende, kunnat visa sig så ovärdiga detsamma. Men härvid yppar sig ett förhållande, hvarför man ej bör blunda, utan hvilket fastmer bår tagas noga i skårskådande. Knappast har den afsedda personen blottat för allas Ögon, så att det ej längre kan döljas, sin ovårdighet, förrån tusen drag efter honom omtalas, hvilka visa, att man långt för detta kånde hans opålitlighet. Och ändock har man tolererat honom; ändock har man både enskilt och i det allmånna visat honom aktning! Straffet år då också råttvist och man har ingenting att beklaga sig öfver. Måtte det blott tjena till en varning för en annan gång. Cötheborg har redan till söljd af sitt läge, och ytterligare genom den lifliga industriella verksamhet, som hår begynnt, samt genom de betydliga kapitaler hår finnas samlade, en stor framtid. Dess kallelse, att blifva för den Skandinaviska halfön hvad Hamburg ännu uteslutande år, kan icke anses tvifvelaktig. Det år således äfven håri ett stort arf den kommande generationen emottager af sina fåder. Måtte den förstå att vårda det rått! Men dertill fordras äfven vissa inre egenskaper, hvilka man bör tånka på att förvårfva sig, d. å. en lugn, men kraftig företagsamhet, håg för verk samhet, och insigt om de fredliga yrkenas storhet, storsinnthet i handel och vandel, men framför allt en omutlig pligtkänsla att till det yttersta uppfylla ingångna förbindelser. Göra sig dessa dygder gållande hos dem, som få begynna sin verksamhet med stora förut samlade tillgångar, så skola oberåkneliga resultater deraf följa. Fårbiser eller ringaktar man deremot dessa måktiga, sedliga krafters betydelse, så faller hela den vackra byggnaden till grus, derföre att den var byggd blott på lösan sand. Äfven i Örebro har ett tryckfrihetsåtal nyligen blifvit våckt. Det år uigifvaren och redaktören af Örebro Tidning, hr A. Bohlin, som åtalat ansvarige utgifvaren af tidningen Nerikes Allahanda, en f. d. vågmåstare, E. W. Schmidt (tidningen redigeras eljest af f. d. stadsfiskalen Sv. Falk) för en serie af personliga, på heder och åra gående tillvitelser, i hvilka denna tidning mot tit. Bohlin utfarit. Då åtalet först förekom ingaf svaranden Schmidt en skrift, deri han bedyrade att han var alldeles oskyldig, emedan han ej skrifvit en rad i Nerikes Allahanda, hvarjemte han förklarade att han med veckans utgång upphörde att vidare ansvara för denna tidning. Han bad derföre om tillgift för det skedda. Kåranden, som icke ansåg en sådan böra honom beviljas, låt dock slutligen beveka sig dertill, genom upp: maning af rådhusråttens ordförande, på de villkor: att Schmidt skulle i nåst utkommande nummer af Nerikes Allahanda införa ett fullståndigt och ovillkorligt återkallande af alla i berörde tidning mot käranden framstållda, lågnaktiga och skymfliga tillmålen; samt att han från och med samma nummer skulle upphöra att för tidningen ansvara och således icke tillåta anvåndandet af det honom meddelade tillståndsbevis. Dessa villkor lofvade Schmidt med tårar i ögonen att tacksamt och noga uppfylla, och målet nedlades för ögonblicket, för att bero på vidare anmålan. I stållet för att uppfylla sitt gifna löfte, låt dock Schmidt förleda sig, att underteckna en, tydligen af Falk författad skrift, deri intet återkallande af smådelserna förmärktes, utan sastmer nya hånsulla insinuationer lära hafva sörekommit. — Nu var nådens dörr för Schmidt stångd, och åtalet återupptogs med ansvarspåståenden, som gå ut på ingenting mindre ån ärans förlust, vatten och bröd, fåstning m. m. Då tidningen Nerikes Allahanda, till trots — Dat cknlla då vara an såno am skooon