Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1852, sida 2

— Det skulle då vara en sång om skogen — men vänd er då till Herder — hm! hml, min vån! går er glada våninna till viljes och deklamera någon af edra egna poesier. Herder befann sig i en egen sinnesstämning. Han erfor en outsåglig lycka, men också derjämnte en elegisk, ljuf känsla, som öfversträlade hans sjål lik en högtidlig aftonrodnad en stormfull himmel. — Han såg på Caroline, för att få veta hennes Önskan — men hon tycktes med smårta besvara hans frågande blick, och får att uttrycka sina egna kånslor och väcka sympathi i flickans hjerta, började han med högtidlig ståmma att ur minnet upplåsa Klopstocks ode: aAls ich unter den Menschen noch War åc, Orvilkorligt ståmdes alla till allvar och andakt, en djup tystnad herrskade i den ensliga skogsparken, naturen sjelf tycktes högtidligt lyssna, och en förklarande aftonrodnad föll emellan trådens stammar på Herders ansigte. Sedan han slutat herrskade ånnu en helig tystnad, själarna kånde ånnu verkan af makten i skaldens ord och af det djupt gripande föredraget. Caroline hade med böljande barm varit en uppmärksam åhörarinna, men