Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1852, sida 1

Det sist utkomna håftet innehåller en intressant artikel om lemningarne af svensk nationalitet i Estland, Liffland och det inre af Ryssland, åtföljd af en fårgland karta, som utmårker de punkter der den svenska nationaliteten ånnu år bibehållen i sin renhet (på darne Runö, Odinsholm, Rogö, vestra delen af Worms och Nuckö, ett par små punkter på Dagö, samt en udde på fasta landet) eller uppblandad med Esther, eller slutligen alldeles undantrångd af dessa. Det år först på alldrasista tiden Sverge fåstat någon uppmårksamhet vid dessa sina från fåderneslandet utgångna söner, hvilka under flera århundraden troget bevarat sin stams språk, traditioner, skaplyane, ja till och med samhällsförfattning. Det år en tysk skole inspektor i Hapsal, C. Ruszwurm, hvilken man hufvudsakligen har att tacka får dessa upplysningar. Han har åt detta åmne egnat mångåriga undersökningar och meddelat resultaterna deraf i ett på tyska författadt arbete, kalladt: Eibovolke oder die Inselschweden an den Kusten Esthlands und auf Runö-. För underrättelserna om en svensk koloni uti det inre Ryssland, vid stranden af nedra Dniepern, har man att tacka en ung finne, d:r Lagus, som sjelfva gjort ett besök i -gaal (gammal) Svenskby, och deri beråttat i bref till sin hemort. Följande utdrag ur detta bref torde kunna intressera våra låsare: Omedelbart till det åt de Hebreiska jordbrukarne aflåtna landet stöter i Öster den Svenska koloni-kretsen. Dess 4 byar ligga alla vid Daiepern, 2—l verst från hvarandra, och åro i den ordning man, kommande från Berislav, genomsar dem: Schlangendors, Milhausendorf, Gamle Svenskby ocb Klosterdorf. Svenskby, som af sina Tyska grannar, hvilka sednare inslyttat, kallas i öfversättning Alt-Schvedendors, af Ryssarne Staro-Schwedskaja, har, såsom den åldsta, gifvit namn åt hela omkretsen, ehuru den år den minsta och den enda, hvars befolsning härstammar från Skandinavien. Naturligtvis togo vi in derstådes och det hos Schulzen (uppsyningsmannen i byn). De goda menniskorna syntes högst förlågna att i sitt gömda hem emotiaga besök af tvenne Åherrark, hvilka dertill, såsom de lätteligen kunde gissa, voro TSchinovnikar (tjenstemän), men deras öfverraskning stegrades snart än högre. Oviss huruvida jas skulle förstå det patois af svenska språket som hår utbildat sig, hade jag beslutit att ej gifva mig tillkånna innan jog hört innevånarne samtala sinsemellan — hvilket var mig så mycket lättare emedan de nästan alla äfven kunna ryska och tyska. Det dröjde ej länge innan jag öfvertygat mig, att det nordiska tungomålet bibehållit sig i en renhet, som verkligen år märkvärdig. Till demaskeringen valde jag ett ögonblick då jag var ensam i stugan med en ga mal qvinna, Schulzens mor. Under det vi samspråkade om våderleken och årsvåxten, om kolontens tillstånd o. s. v., afbröt jag helt plötsligt den hittills tyska konversionen med en fråga på tydligaste svenska: om det vore sannt som jag hört beråttas, att hår i denna undangomda vrå af det stora ryska riket, hår uti den öRnsliga, ensamma steppen personer funnes, som kunde tala det språk, som talss långt bort i Sveslana? Vid detta tilital blef den gamla så bestört, att hon fålide sax och nystan ur famnen samt med darran is händer fåfångt bemödade sig att träda tråden på nålen. Hon torde hafva hållit mig för en trollpackornas tjenare i Blåkulla -så mycket heldre som det råkade vara skärthorsdags eftermiddagen. Så länge vi voro på tumanhand var set mig omöjligt att få henne åter till koncepterna; bon visste ej om bon skulle svara på tyska, ryska eller svenska — men oftast blef det en blandning af alla dessa språk. Ocu likvål hade ingen på ett vältaligare sått kunnat deskrifva styrkan af de intryck, som modersmålets toner på en sfrämlings läppar frambringar hos den, som aldrig hört det ta