Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1852, sida 2

— Ja! ja! ropade Michaela inspirerad, ånnu en gång, vore det också på schavotten! Bramante kastade innehållet af Biancas börs till gondolföraren, hvilken, sporrad af en sådan frikostighet, utvecklade öfvermenskliga krafter, så att gondolen ilade som en pil öfver lagunen. Efter ett par minuters förlopp hade de uppnått S:t Marcus-platsen. Bramante och de båda systrararna hade knappt satt foten på marken, förrån de, vid det rödaktiga sken, som den nedgående solens strålar utbredde, varseblefvo en mellan två pelare upprest schavott och på densamma tvenne mån, af hvilka den ena hade en blixtrande bila i handen. Den andra hade sina hånder bundra på ryggen och i munnen en kafle; men oaktadt det tillstånd, hvari han befann sig, bibehöll han dock en stolt och aktningsbjudande hållning. Vid anblicken af denna ovårdiga behandling af en stor man, hördes ibland folkmassan ett uthållande knot Öfver denna barbariska grymhet. Men i samma Ögonblick, och innan ånnu Bramante hunnit göra en rörelse med handen och innan de båda systrarna hunnit gifva ett rop ifrån sig, hade Carmagnola laggt sitt hufvud på blocket, bilan hade blixtrat i luften och nedfallit med ett doft ljud, hvars echo genljöd i alla åskådarenås hjertan.