Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1852, sida 2

— slösat sina bästa både intellektuella och sysiska krafter. Komme man till en klar och fordomssri insigt i detta fall; beröfvades icke de förmögnare samhåll sklassernas barn den glådje, den sällhet, som år den högsta i lifvet, att kunna egna sig åt en nyttig, för medmenniskorna fruktbårande verksamhet, att få dana sig till det kall, hvarför deras naturliga anlag beståmt dem, att få m. e. o. utveckla sig till sanning, ädelhet och skönhet, så skulle man vålbygga uppfostran i iallmånhet och den qvinnliga uppfostran i synnerhet på en annan grund. Då skulle man äfven, såsom sagdt år, hafva andra fordringar på de lårarinnor man våljer för sina döttrar. Kan en menniska från barndomen uppfostras till lårare eller lårarinna? Visvara hårtill ett beståmdt: nej! I allmånhet utveckla sig de sårskilta anlagen endast ganska sent. De flesta kånna icke vid en redan framskriden ålder sin egentliga kallelse. Af detta skål bör också ovillkorligen den första uppfostran vara byggd på så allmån (universell) grund som möjligt, omfatta icke blott själsutan ålven kroppsöfningar. Först sednare bör den utgrena sig i specialskolor, lemnande sritt åt de olika anlagen att ingå på den ena eller andra banan. Så böra läårdomsskolor, realskolor och teckniska skolor stå såsom högre afdelningar af den får alla gemensamma primårskolan. Lårdomsskolan delar sig sedermera i sina olika grenar; de andra skolorna likaså. Så kunna anlagen taga sin naturliga rigtning; så blir specialkunskapen byggd på den allmånna bildningens grundval. Men vi måste återvånda till den Kjellbergska skolan, för att tillse huru den förhåller sig till nyss uttalade grundsatser, hvilkas enkla sanning, för den som fördomsfritt betraktar dem, svårligen torde kunna bestridas. Den Kjellbergska stiftelsen år en specialskola för -guvernanter och emottager till detta åndamål barn redan vid 11 å 12 års ålder. Enligt hvad nyss blifvit sagdt, ligger håri ett stort misstag. Intet menskligt öga förmår utröna om ett barn vid denna ålder åger fallenhet och förmåga att blifva lårarinna. Det kan lika vål åga fallenhet för handel, för handaslöjd o. d. som för undervisning. Ett seminarium för lårarinnor borde derföre aldrig emottaga någon slicka förrån hon uppnått en ålder af 17 eller 18 år. Då kan det vara möjligt att hon känner sin kallelse. Har hon då gjort sitt val och äger hon fysiska krafter (något som alldrig borde förbises) så borde hon intråda i en Tullståndig lårokurs, som minst råckte 3 år. Efter denna tid kunde hon vara mogen att åtaga sig det svåra vårfvet, att uppfostra andra af sitt kön. Nu utgå flickor till detta värf redan vid 15 å 16 års ålder, hvilket endast undantagsvis kan ske utan skada både för dem sjelfva och deras lårjungar. Men det år icke på anlagen man hår fästat afseende. Det år en annan grund lagd för bestämmelsen att vara -guvernant. Detta år: att vara -dotter af en så kallade bättre, men obemedlad samilj. — Vi beklaga att den ådle stiftaren, som eljest tånkte så klart, med dessa ord visat sig åfven han offra sin gård åt en af hans tids farligaste fårdomar. Vi vilja dock ej uppehålla oss dervid; vi vilja ej söka visa huru många goda lärarekraster han beröfvat samhället och -herrskapshusen, genom uteslutande af den samhållsklass barn, hvarutur han sjelf utgått. Stiltarens stadgande bör ej ånnu vara af synnerlig våda, alldenstund det icke år så stor brist på obemedlade, s. k. bättre familjer-, att icke antalet af flickskolans lårjungar skulle kunna syllas, äfven om skolan gjordes till ett ordentligt seminarium för lårarinnor, efter den plan vi nyss antydt. (Forts.)