Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1852, sida 2

sinnas hos qvinnan ån hos mannen. Af ålder har också qvinnan hufvudsakligen bedrifvit lärarekallet hos vår allmoge. Den nya skolstadgan har, till stor förlust för det allmänna, utestångt henne derifrån. I Amerika deremot skötas slertalet af skolor för den förö sta undervisningen (primärskolor) af qvinnor. De lårareplatser, de i våra s. k. båttre-klasser innehafva, äro såsom föreståndarinnor för 8. k. slickpensioner eller såsom privatlärarinnor, d. å. guvernanter-. Dessa guvernanter hafva långe betraktats nåstan såsom en sårskilt art eller afart af menniskor, ett slags qvinliga parias. För sin ansvarsfulla befattning, att uppfostra det dyrbaraste föräldrar åga, deras barn, hafva de ånda tills sednaste tider, hvarunder förhållandena blifvit mycket bättre, emottagit ljenstehjonets aflöning och ofta dess anseende; för sina mödor, sina försakelser, sitt slådjetomme, framtidslösa lif hafva de ofta skördat gäckeri. Och når den unga damen, deras elev, efter sulländad uppfostran, med talanger som prisas högt och som snart gör henne till en halfgud i hennes egna ågon, uttråder i verlden, så har hon sållan mer någon tanke på den gamla lårarinnan, som gjort henne så der prågtig. Kanske uppbår denna just håri en råttvis lån derför att hon försummat det alldraheligaste i all uppfostran, bjertats och karakterens förådling, för att få njuta några, om ån så korta ögonblicks triumfer af sin lårjunges ytliga förståndsbildning och små, obeskrifligt små talanger. Dock har -guvernantenmindre skuld håri; på föråldrarnes hufvuden 2— faller största skulder, och de få också oftast kånna den tungt nog. För att fylla det behof, som följer af dessa falska begrepp om den rikare eller förnåmare unga damens s. k. sbildnings, i afseende å lärarinna, måste denna, om hon skall vara antaglig, åga en ytlig kunskap i de vanligaste moderna språken, i musik, teckning, m. e. o. i de der små -talangerna-, hvarom vi nyss talat. Det år således hårpå guvernantsbildningen skall gå ut. Hade man rigtigare begrepp om -bildningoch qvinnans såvål som mannens verksamhet, så skulle man vål uppfostra sina barn annorlunda och åfven hafva andra anspråk på deras lårare och lårarinnor. Till ett rigtigt begrepp om -bildning hör att inse, det denna bör omfatta hela menniskan, dess både förståndsoch karaktersegenskaper och ålven dess fysiska utbildning. Till uppfostran hår således icke blott vetande, utan en viljans och hjertats förådling g hå gens våckande att verka Guds verk på jorden, sinnets renande ifrån fåfångs, skadliga begår och all slags sjelfviskhet, samt kroppens stårkande och harmoniska utbildning; ty till en sund sjål, d. å. en frisk, god vilja och en klar tankegång fordras nåra nog såsom ett hufvudvillkor en frisk, stark kropp. (Derföre borde kroppsarbete ingå i all uppfostran, men detta fordrar ett sårskilt kapital.) Till ett rigtigt begrepp om förståndsbildning, fordras att inse, att dertill hör i första rummet kunskap om sak och icke blott kunskap om ord. Språkkunskap i och för sig år en blott kunskap om ord, till dess man lärt sig göra den till medel att inhemta ett innehåll, en sak. Men så långt hinner man sällan. Ynglingen upphör gemenligen med sitt språkstudium (af de gamla språken), just då han närmat sig möjligheten att begagna det för att låra innehållet af dessa språks litteratur; och den unga damen anvånder sållan sin språkkunskap till att inhemta det som på dessa språk år skrifvet af vårde. Genom tvånget att inhemta så många språk, lår hon sig sållan något så mycket så, att hon har verklig nytta deraf. Men hon bör dock kunna såga att hon låser dem alla. Så göres medlet till åndamål; så tager man skalet för kårnan, ytan för innehållet. — Och så har man på denna ytliga språkkunskap förÅ