Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1852, sida 2

— Han var likväl en bra vacker karl, den der Carmagnola, tillade slickan sentimentalt. Det år stor skada på honom. Bianca ashörde med stirrande och ofrånvånda blickar detta samtal, Bramante bet sig i skågget och Michaela gret. Då de kommit tillräckligt långt ifrån den gondol, hvari Pepita och Giacomo så ogeneradt samtalade, sade Bianca till kapitenen: — Se nu, huru brådtomhalla menniskor hafva! Hvilka massor som strömma till! vi komma inte fram i tid! — Nå, vore inte det på visst sått bra signora? J hafven befallt mig att skaffa den hår gondolen, och jag bar lydt; J hafven befallt mig att ledsaga er till afråttsplatsen, och deri har jag åfven efterkommit er Önskan. Men om Gud ville att vi komme för sent, så skulle jag vålsigna hans vilja, ty betånken att J med edra egna Ögon skola betrakta detta förfårliga, afskyvårda skådespel, för hvilket jag sjell darrar! Ack, hvad jag lider deraf — jag tror det blir min egen dåd! — Gif gondolföraren dessa penningar, så att han skyndar på farten, var allt hvad Bianca svarade. — Inte sannt, Michaela, vi måste se honom ånnu en gång — den sista?