Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1852, sida 1

A— omärkliga ljudet, som härrörde af Adriatiska hafvets brånningar — allt detta genomtrångde själen och håjde de kånslor, af hvilka den var uppfylld, glådje eller sorg, lyckans lugn eller förtviflans raseri. Utan att göra sig reda för sina känslor, fann Bianca en vemodig glådje deri, att låta smärtan åter upplefva i sin själ, och Bramante sjelf, ehuru hans företrådesvis prosaiska natur skyddade honom för melankoliska drömmar, kunde icke undandraga sig samma inflytande, för hvilket Biancas kånslofulla och veka själ måste gifva vika. — Signora! sade han, i det han pekade på dogens palats. Derpå tystnade han, liksom förskräckt för sin egen stämma, i den i djup sömn liggande staden. — Signora! upprepade han åter med ett dåmpadt glädjerop, ser ni det der praktfulla palatset, som varit en bostad för alla de berömda doger, hvilkas namn burit Venedigs rykte till så aflågsna lånder, denna imposanta pelare, på hvars spets den hel. Marci vingade lejon thronar, liksom för att redan på långt håll spana den fiende, som skulle vilja angripa den ålskade staden? Ser ni der, under de såsom silfver glånsande kupolerna, dessa smårta klocktorn med stenspirorna, genom