Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1852, sida 1

Efter några minuters förlopp stannade Bramante framför ett hus, hvars framspringande bjelkar voro prydda med snideriarbeten, hvilka föreställde englar, palmblad med törniga spetsar, munkar i kapuchonger, och sördömda, omgifna af helvetes-lågor — med ett ord, med medeltidens så talande och mångsidiga poesi. I första våningen af detta hus lyste ett ljus bakom gardinerna. Bramante slog med knappen på sitt vårjfåste två slag på dörren. En gammal fru öppnade och sade, att han skulle gå en trappa högre upp. Snart voro de hos Michaela. På hennes blekhet, det nedslagna i hennes drag, på den af smårta och förtvislan fyllda blick, som hon kastade på soldaten, insåg denne att allt ännu stod på samma punkt som förut. — Signora, sade han, hvilken dag? — I öfvermorgon, svarade Michaela med dof råst. — Vid hvad timme? — Klockan tolf på middagen. Bianca kunde icke undertrycka en sam suck. å — Hvem år detta unga fruntimmer? frågade Michaela. — Ett ungt fruntimmer, cesco Carmagnola som en smärtsom ålskar Franbroder, och vill