Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1852, sida 2

Bramante råknade vidare, men hans röst blef allt lågre. Han kånde en ångest öfver den föresats han fattat. Redan råknade han sjutton, då man plötsligt ringde på portklockan. — Sjutton! ropade han på en gång glad, år du då åndtligen det lyckliga tal, som bringar mig hopp! Han stråckte ut halsen och lyssnade. En håst skrapade marken utanför. — För ett bud, som man i hemlighet vill skicka mig, gör den der håsten ett förfårligt våsen. Ahl! det der år ingenting för mig! Jag tror att jag gör klokast att återigen börja råkna munkarna. Han hade dock icke sagt dessa ord, förrån han hörde namnet Stefano nämnas och det något sörrostade låset öppnas. En man i stallmåstareuniform intrådde och sade: — Är ni broder Stefano? — Ja, sade Bramante, i det han drog kapuschongen öfver hufvudet. — Det år någon dernere, som önskar tala med er. — Jag kommer genast. Då han kom ned, kunde han icke tillbakahålla utropet: — Signora Bianca!