Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1852, sida 2

Här vettet och odlingen skära sin lager, Och Konsten hår drömmer sin skönaste dröm; — Då skaldernas Adam sin gullharpa tager, Då lyssnar Europa till tonernas ström, Och Hakon och Helge, de segra ju ån, Och Aladdin finner sin lampa igen. Och nordmanna-sången från strångarna klingar, Så frisk, som den forntida vikingens lif — Som Axel, han ilar på måktiga vingar Och sjunger om bragder och strider och kif, — Och åter, så ljuf, som den knoppande vår Han gjuter med Walborg en skålfvande tår. Och Sagornas bjeltar och Gudarne alla Stå lefvande fram för besvårjarens staf: Än hågrar i molnen det höga Walhalla Och simmar i tonernas gyllene haf! Och Vanadis söker sin ålskade ån Och Balder från Breidablick herrskar igen. Men ej, Köpenhamn, år det Sången allena, Som knöt kring din panna sin grönskande krans; — Nej — skåda i marmorn, hur formerna rena Stå fram i ovanskliga Skönhetens glans! Hvad snillet dig skönast och herrligast gaf Sig reser till vård öfver Måstarens graf. De bilder, som hågrat för Siarens Öga I skalde-ingifvelsens herrliga stund, För Thorvaldsens mejsel, ovanskliga, höga, Skönmantlade trädde ur klippornas grund; Och hån från Italiens klassiska jord Med Honom Olympen har flyttat — till nord! Se Jupiters örn, hur de mäktiga vingar Han spånner till flygt genom rymderna blå! Hör tonen från Phebiska strängarne klingar, Och Muserna dansa på Helicon då! Skönslöjad, med Skönhetens äpple i hand Dig Cypria vinkar till kårlekens land! odödlige Måstare! i dina salar Jag tråder med vördnad, beundrande, stum; Ty Anden, fast bunden i marmorn, der talar Sitt måktiga språk från det helgade rum; — Så vårda, o Drottning, det arf han dig gaf . .. Din skönaste dikt, det år Thorvaldsens graf! Den dikt uti marmor Hans rykte skall båra Med Ditt, Köpenhamn, så långt himmelen sträcks; — De Stora må slumra, — men ej deras åra Med lifvet i svallande böljorna slåcks; Och ej deras stjernor i natten gå ned Med slågten, försvinnande led efter led! Så fostra de stora, odödliga minnen Der Sundet dig sluter i svallande famn; Gjut i dina söners ungdomliga sinnen Den vördnad, som höfves de frejdade namn, — Och blif hvad du var — blif en fackla i brand, Som gjuter sitt sken Öfver haf, ölver land! Ja, blif hvad du var, men framåt uti tiden! Ty Anden vill framåt, den kan ej stå still. Den lager, du vann i den blodiga striden, Skall, aldrig förbleknande, höra dig till; Mest vare dock fredlig idrott ditt mål, Och vetandets guld framför krigarens stål! Hof tack för din kårlek, för flyktande stunder, Då. varmt du oss tryckte till broderligt bröst; Då solen gick ned bakom Bellevues lunder Vid vindens och vågornas susande röst; Förbundet vi knöto på Seelands kust, Besegladt af drufvornas eldiga must! Vi böra ej underlåta att nåmna att det arbete, som hår blifvit i korthet anmåldt, år i yttre afseende prydligt utstyrdt.