Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1852, sida 2

med dem får samtala, egna förmåga att framkalla deras båttre verkliga inre. Gemenligen — tankarne, åtminstone osta för att fylla bristen på tankar.., -. j Vare detta dock sagdt utan så nycket afseende på ifrågavarande arbete, hvars tendens ej kan annat ån gillas, åfven om uttrycken kunnat hår och der vara litet enklare, sannare, innehållsrikare. Emellertid åro beskrifningarne lifliga och utförda med en rask och öfvad penna. Att förf. prisat Norge, hafva vi intet emot; det år naturligt, : ty det år en skyldig gård åt den storartade gåstfrihet och den hjertlighet, hvarmed de svenska gåsterna demöttes; det år också, helt visst, sannt och upprigtigt, ty allt lyste i det vackraste solsken, som bortjagade alla skuggor, hvilka dock såkert finnas i Norge såsom öfverallt; men att han skall derför nedsåtta vårt eget land, dertill se vi intet skål. Förf. uppståller våra svenska abaldockor såsom motsatser emot de verkligen bildade norska damerna. Vi veta ej i hvilka sällskap förf. hemtat sina förestållningar om de svenska fruntimren, men hvad vi med visshet tro oss kunna såga år, att det omdöme förf. uttalat ej gäller dem vi varit i tillfålle att låra kånna. Man har sålunda en olika erfarenhet; må man då akta sig att uttala generella omdömen, alldramest i ett arbete, om hvilket det år att förmoda, att det skall komma att låsas åfven utom vårt land, hvarigenom det alltså kan vilseleda åfven fråmlingars omdömen. Det år vid bedåmandet af våra fruntimmer en sak, som ej bör förbises, nemligen den persons, som KH röja de då, att de ega en mycket rikare fond både af sann och varm kånsla och af sunda, klara begrepp, ån de personer, hvilka, vare sig af egen fattigdom eller af suffisans och inbillad öfverlägsenhet, icke kunna eller icke vilja tilltala dem på annat sått ån såsom till baldockor. Man hör ofta fruntimmer klaga öfver herrarnes sadda konversation, och såkert hafva de mera skål för sin klagan. I allmänhet anse vi dock båda parterna ha något orått. — Man kan och bör icke på en bal, under de korta hvilostunderna af en dans, ingå i några djupsinniga samtal. Det låtta behagliga skåmtet år der konversationens uppgift. Men de som ej kunna skåmta ledigt och angenåmt, måste också lefva. För dem åro våder och vind, hvilka man nu rått oklokt vill utvisa ur sållskapslifvet, ganska goda, ja förtråffliga samtalsämnen. Alltsammans beror på en enda sak: att hvar och en år fullt naturlig och alldrig söker vara något mera ån han (eller hon) kan vara. Jag skulle springa lång våg, ifrån vals och allt, om min dam tvårt begynnte ett samtal om svenska eller -norska historien.? — Med litet sundare åsigter i detta sall, och genom bättre bekantskap med våra bildade svenska fruntimmer, skall måhända förf. till en annan gång justera sitt omdöme, och vi vilja då förlåta honom för denna gäng. De svenska fruntimmerna hafva dessutom ett företråde framför de norska, hvilket åtminstone en poet ej bort förbise, nemligen att de i allmånhet åro vackrare. Vi såga detta med allt erkånnande af de norska damernas ledighet i umgånget och många behag för öfrigt, hvilka vi äro långt ifrån att underkånna. Vi hafva uppehållit oss alltför långe vid en småsak, en kanske ofrivillig oförsigtighet i hr Bjurstens skildringar, och för att blidka den lilla harm, som vi hårmed måhånda framkallat hos en och annan af våra låsarinnor mot förf., vilja vi anföra följande verser utaf honom till Köpenhamn, hvilkas rena, melodiska språk och vackra tankar såkert skola åter höja honom i deras Ögon: Till Köpenhamn, Der sitter en Drottning, i glans utan like, Och lyssnar till vågornas hulda musik; Som Konsten omåtlig, så år hennes rike, Och stolt ser hon ut öfver glimmande vik . ... Till aflågsna bygder för ryktet dess namn Och Nordens Athen, det år du, Köpenhamn.