Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1852, sida 1

var sullkomligt säkert att segren icke kunde göras venetianarne stridig, bestormades Carmagnolas tält just af dem, hvilka varit af motsatt tanka med honom, och hvilkas inbillskhet nu dolde sig under det ödmjukaste och utsöktaste smicker. Carmagnola var för dem icke blott en simpel dödlig, utan också en Gud, för hvilken allt måste gifva vika, både ting, omståndigheter och menniskor. Ugo Simonetta utmårkte sig isynnerhet bland dessa skamlösa smickrare, genom de valda uttrycken i sina loftal, och förklarade, att Venedig måste uppresa bildstoden af den hjelte, som lyftat det till en sådan höjd af åra. Midt under dessa mer eller mindre uppriktiga demonstrationer intrådde signor Barbiano, venetianska signorians kommissarie, ytterst andfådd i öfverbefälhafvarens tält och anmålde, att en ganska allvarsam tilldragelse ågt rum i lägret. — Hvad står på då? frågade grefven. — Ni vet, general, sade Barbiano, att de milanesiska ryttare, hvilkas håstar fastnade i tråsken, hitfördes såsom krigsfångar. — Ja visst — och det — jag tånker derpå med stolthet — det år mina gamla soldater, under den tappre kapten Bramantes befäl, som utfört denna hjeltebragd. — Ganska rått, general.