patriotisk ansträngntng, — den eminenta talangen och den djupa sakkunskapen på papperet såtta vi ej i fråga — kunnat tillvägabringa åfven den koncession srån danska sidan, att sådana fartyg, som i traktaten omhandlas, åtminstone då de endast ega sundstullsbefriade svenska produkter till last, icke för framtiden vore tvungna att, såsom fortfarande, når den danska prejkuttern ej år till hands, anlöpa Helsingör, (ofta under de mest ofördelaktiga omständigheter of väder och vind) blott och bart får att presentera sina innehafvande bevis på att de — icke hafva något der att göra, utan att kontrollen håröfver Dlefve med något sörtroende öfverlemnad åt de svenska tullmyndigheterna: en koncession, hvarigenom ändiligen i ett afseende steget hade blifvit helt uttaget, medan den svenska negotiatören, såsom det nu år, låtit nöja sis med att låta den goda danska viljan åfven i detta fall endast göra halft arbete. För vår del hafva vi svärt att inse hvarför icke till och med, i allmänhet taget. öfverenskommelsen skulle kunnat för den svenska trafiken sträcka sig ända derhån, att åtminstone chef på ångfartyg, för hvilka gemenligen icke blott timmarna, utan halftimmarna och qvarterna äro räknade, åäfven i fall han förer mer eller mindre ofri last ombord, skulle ega rått att passera Öresunds tullkammare förbi och på svensk destinationsort till dervarande danskt konsulat öfverlemna sina papper, lika vål som att sjelf i Helsingör för denna expedition uppossra en tre, fyra timmar af sin tur. Men, som sagdt, vi vilja icke vid allt detta vidare uppehålla OSS, utan för nårvarande söke att såtta läsarne med oss in i ett litet alldeles särskildt saktum, hvilket i det hela på ett palpabelt sätt påvisar hurusom man stundom går rått lustiga diplomatiska och kommersiella afhandlingar, der de borde vara ganska allvarsamma. Saken år denna. Det år ett ångfartyg, kalladt -Halland-, hvilket bestrider en ny kommunikationslinie mellan Götheborg och ståderna på vestkusten och vid Sundet. Det utklarerar i Götheborg t. ex. till Landskrona. Bolaget har baserat företaget dels på passagerare dels på fraktgods, och vi förestålla oss detsamma resonnerande sålunda: vårt fartyg år under 15 låster, det går direkte mellan svenska hamnar-(Götheborg-Landskrona) alltså skall enligt den senaste konventionen med Danmark, den last det medför af svenska produkter (sauf les exceptions) gå fri från sundska tullen, vi kunna alltså tryggt mottaga de och de svenska varorna till den och den frakten. Kortligen, gör i förtröstan på konventionens bokstaf sina beråkningar och låter Gud styra för resten. Men tullkammaren i Helsingör vill också styra. Då ångfartyget anlånder dit och befålhafvaren gör sig redo att liqvidera tullen för medförande icke-svenska produkter, såger hr direktören: stopp! hår skall betalas får de svenska varorna, ty ert fartyg går — visserligen adirekte mellan svenska hamnardet kunna vi ej bestrida, men tillika litet långre, det går nämnligen, enligt annons i bladen åfven från Landskrona till Köpenhamn! Och sålunda hånder t. ex. att ångfartyget, som medfört från Götheborg ett stycke svenskt linne om några tusen alnar till en fragt af 8 rdr bko, blir utan vidare krus debiteradt för samma parti med sunds-tull: 40 rdr s. m.; alltså ren förlust för bolaget 32 rdr pkol Detta exempel år notoriskt, och det år endast ett bland mångfaldiga. Som man finner, år knuten den, att det ifrågavarande ångfartyget annonserat sig från Landskrona fortsåtta farten till utlåndsk hamn. De mycket betydande herrarne på Helsingörs tullkammare fåsta en nåstan superstitiås vigt vid annonser. De såga: fartyget tager måhånda i Landskrona ny klarering på en dell a noe 2 U n