Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1852, sida 1

lugn, och det leende, som lekte på hans låppar, visade ett fast förtroende till seger. — Ehuru striden nu år i full gång, och hvarje inkast torde vara på aldeles oriktig plats, sade Francesco Orsini, så skall ni dock få se, general, att våra betånkligheter icke voro så ogrundade. Tråsken hindra oss, det år klart. Nödsakade att koncentrera våra kraster på stora vågen, som leder till byn, kunna vi hvarken utveckla båda våra flyglar, eller kringgå fienden i flanken. Hela dagen hafva våra bågskyttar gjort underverk af tapperhet, men det lider mot aftonen, milanesiska kavalleriet, som bildar arriergardet, utgår en frisk och fruktansvård reserv — år det inte tid ånnu, grefve, att genom en klok retrått från en såker undergång rådda den armå6e, man anförtrott oss? — En reträtt, ropade grefven med en åtbörd af öfverraskning och harm, en reträtt nu, då stridens resultat nådvåndigt måste blifva till fördel för oss. Orsini och fursten af Mantua betraktade Carmagnola med bestört min. — Ja, ja det år otvifvelaktigt, sade han, höjande på axlarna. Jag vet lika vål som ni, att det fiendtliga kavalleriet år vål utrustadt, vål beridet, fullkomligt friskt och följaktligen fullkomligt beredt, att göra ett kraftigt och afgö2