ningar om förloppet af dessa underhandlingar, hvilket väsentligen varit följande: Redan 1851 proponerade belgiska regeringen afslutandet af ett nytt handelsfördrag, hvilket skulle träda i stållet för den d. 10 Aug. 1852 tillåndalöpande traktaten af d. 13 December 1845, och begårde, i hånseende dertill, att införseln i Frankrike af belgiskt garn och linnevaror betydligt aftagit, hvaremot införseln i Belgien af franska produkter tilltagit, att tullen i Frankrike å belgiska linnevaror måtte nedsåttas och såkerhet lemnas för bibehållandet af den franska importtullen å belgiska stenkol och tackjern, samt lofvade till vederlag härför stipulationer till den litteråra egendomens skydd emot belgiskt eftertryck. Under loppet af underhandlingarne funno belgiska ministrarne det nådvåndigt att till konungen inlemna sina afskedsansökninger, hvilket skedde d. 9 sistl. Juli. Härom underrättades genast franska regeringen och på samma gång föreslogs det henne att förlånga Decembertraktaten till årets slut, på det att det nya kabinettet måtte hafva fria hånder i saken. Franska regeringen förkastade detta förslag och förklarade, att hon icke medgåfve en enda dags förlängning af traktaten, så framt icke belgiska regeringen genast undertecknade en tulltraktat och en konvention emot eftertryck. Detta förvågrades beståämdt af belgiska regeringen. Senare tillbakatog franska regeringen det ena af de begge vilkoren och begårde blott ett oförtöfvadt undertecknande af konventionen emot eftertryck. På denna begåran, som åtföljdes lika litet af något anbud om vederlag, som af någon garanti för den slutliga framgången af underhandlingarne, trodde sig belgiska regeringen ej eller kunna ingå, men gjorde likvål sedermera nya inledningar till ett definitift arrangemang. 4 olika förslag framstålldes för franska kabinettet. Tvenne gingo ut på en förlängning af Decembertraktaten till årets slut; det tredje hade samma grundvalar som Decembertraktaten, men fordrade, till ersåttning för den minskade linneutförseln, att de deri de franska yllevarorna, medgifna förmåner skulle försvinna, samt åskade derjemte garantier för bibehällandet af den låga stenkolstullen, men inrymde deremot elteriryckeis förqrälvande. Det 4:de förslaget inskränkte sig till stipulationer emot eftertrycket; jemte några stipulationer såsom ersättning för Belgien. Detta 4:de förslag, i hvars inledning uttryckligen förklarades, att det skulle befåsta de fredliga förhållandena emellan de båda lånderna, antogs af Frankrike. Såsom denna konvention afslöts, blef det helt och hållet lemnadt i Belgiens fria skön att åter inleda nya underhandlingar i och för ett definitift arrangemang eller icke, men, sedan den undertecknats, kunde det aldrig falla Belgien in att vilja återupplifva Decembertraktaten i sin ursprungliga gestalt. Detta oaktadt erhöll belgiska regeringen knappa 14 dagar efter undertecknandet af nåmnde konvention en nåstan hotande uppmaning från Frankrike, att genast och utan några modifikationer låta Decemberfördraget åter tråda i kraft, under förbehåll af öppnandet utaf nya underhandlingar. Tillika förklarades, att i vidrigt fall franska införselstullen å stenkol och tackjern komme att höjas. Belgiska regeringen, som dessutom icke var befogad, att utan nationalrepresentationens samtycke såtta handelstraktater i kraft, tillbakavisade denna fordran, men erbjöd sig likvål, för att icke underlåta något försonligt steg, att inom 24 timmar underteckna en konvention, grundad på det tredje af de ofvannåmnda förslagen. Men franska regeringen förklarade sig icke en gång vilja ingå i en diskussion af något annat, ån den af henne framstållda fordran och gaf blott så mycket med sig, att belgiska regeringen skulle slippa att kringgå kamrarnes samtycke, men då skulle också dessa sammankallas så fort som möjligt. Under så fatta omståndigheter återstod för belgiska regeringen ingenting ana