Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 3

len undan kettilen, låter ankaret falla och väntar till dess en eller annan anständig ångbåt upptager passagerarne.— (Nu lår likvål kongressen antagit en lag emot ifrågavarande oskick.) En rik man. I New-Orleans dog för icke långesedan en plantage-egare Labdoyre, som under den första franska revolutionen emigrerat från Frankrike oeh begifvit sig till Amerika, der han blef kommis på ett kontor och sedermere gifte sig med dottern till en icke så öfvermåttan rik plantage-egare. Vid hans dåd blef beloppet af hans förmögenhet, som skulle delas emellan hans trenne döttrar, bekant, och den steg till otroliga summor. Han egde 31 plantager vid Missisippi, af hvilka hvardera inbragte 50,000 dollars årligen; 12 ångfartyg på Missisippi, som tillsammans lågt uppskattadt, gåfvo årlig inkomst af 150,000; vidare jernbaneaktier till ett belopp af 5 millioner; sju filialkontor i London, Paris, Bordeaux, Lissabon, Cadix, Neapel och Constantinopel, som årligen inbringade 560,000 dollars, samt slutligen 7 millioner i engelska banken, å 2 procent, 140,000 dollars årligen; tillsammans således en årlig inkomst af 2,700,000 dollars. Dertill kommer ännu palatser och hus, mobilier, konstoch boksamlingar c. Koh-i-nor: ,Ljusberget, år nu slipadt och skall öfverträssa alla verldens diamanter i prakt och herrlighet. Den skall antingen insättas i engelska kronan eller tjena drottning Victoria till prydnad på något annat sått. Hennes brittiska majestät bar tillkånnagifvit konstnärep, som verkstält slipningen, hr Fedder, en holländsk jude, sin stora tillfredsstållelse med hans arbete och såsom vedermåle af sin ynnest låtit öfverlemna honom en fullståndig silfverservice. Armonico, så kallade man år 1837 i Rom en hund, om hvilken en trovårdig resande beråttar följande: Det år ungefär tvenne år sedan en musikus vid första linieregementet blef uppmårksam på den musikaliska bunden och hans förkärlek för musik. Hvarje dag trångde sig hunden vid paradtiden genom den församlade folkmångden och lade sig ner vid fagottblåsarens fötter. I början gaf denne icke akt derpå, men då han fick en tjenst i orkestern vid theatern Valle och såg, huru den fyrfotade dilettanten ifrån paraden smög sig genom dörren, som förde in i orxestern, lade sig ner och under hela speltiden förblef tyst och uppmårksam, öktes hans förundran. Följande dagen ropade orkesterns direktör, Pelliccia, gjord uppmärksam derpå af förenämnde musikus, hunden till sig. Genast lade sig hunden bredvid honom och försummade ifrån den tiden ej någon parad eller föreställning på theatern. Derföre sick han också namnet Cano armonico. Om sfredagarna, då i Rom theatrarna åro stångda, begaf sig Armonico alltid på spanska torget och nöjde sig med serenaderna, hvilka en del af natten genomtåga staden, och som han aldrig öfvergas. Han intog dervid en icke mindre hedrande plats, ån på theatern; ty då Ciaraballa, detta var hans egentliga namn, kåndes och var ålskad af alla i staden, så följde han stådse med sänkt hufvud och spetsade öron efter musikanterne, under det den medföljande folkmångden först kom efter honom och aldrig störde honom i hans uppmärksamhet. Under den tid, då Oratorios sjöngos i fådernas La chiesa nuova kapell, begaf sig Armonico åfven dit och inslåpptes genom en musikus eller dilettants åtgärd, så att han fick tillfälle att glädja sig åt de religiösa sångerna, för hvilka han snart tycktes fatta stor förkärlek. Allas ögon voro vanligtvis rigtade på denna musikaliska hund, och Pelliccia försäkrade åtminstone, att han hade hört honom sucka och åfvenledes sett hans rörelser af glädje och bifall, öronens spetsande och uppmårksamhetens fördubblande vid flere stållen af musiken. Vid några gamla operor kunde Armonico flere gånger ej underlåta att betyga sitt misshag genom tjutande, men i allmånhet var han en mycket saktmodig kritikus och visade ingen partiskhet. Under mellanakterna öfvergaf Armonico vanligtvis sin plats bredvid direktören på ett par minuter och begaf sig i logerna, för att hemta sig der macaroner, konfekt och andra italienska läckerheter, som räcktes honom från alla sidor. Når tiden kom för att åta om aftonen, så valde han sig en vålkläfd, vänlig herre, som han smekte så långe, till I dess denne tog honom med sig till bords och till slut gaf honom i sin sångkammare en plats, för att der hvila om natten. Men snart gick ryktet i staden att en galen hund visat sig der. Alla fyrfotade kringstrykare dömdes till döden. Alla begårde förskoning för den oskyldiga och berömda Armonico och stadens vederbörande gåfvo åfven befallning att skona den af hela folkmångden omtyckta favoriten. För att göra honom igenkånnelig för alla, gaf man honom ett halsn.. AÖ2LAA na TN JS: . J