Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1852, sida 3

— håret; ni har inte förbytt glasen — ni ljuger! ; Lascaris ögon blefvo stirrande, en dödstystnad herrskade i salen — upptrådet var högst tragiskt. Furst Pisani, som redan långe fåstat sin uppmårksamhet på Lascaris, gick fram till honom och sade: — Men, den hår mannen dör ju! Bramante håll fursten tillbaka i armen och sade i högtidlig ton: — Ja, den hår mannen dår, och Carmagnola år råddad. Lascaris ansigte förvred sig afskyvårdt — den blå ringen, som omgaf hans ågon, vidgade sig, lik dessa skyar, hvilka medföra storm och småningom betåcka hela horizonten. Tvenne flammor lyste i bakgrunden af dessa stormmolm — det var hans ågon. Han reste sig med måda från sin plats, stållde sig i ett slags raseri på benen och ville tala — men hans tånder skallrade, tungan krymptes ihop i den förtorkade gomen, och knappt förmådde han att med ohyggligt rosslande framstamma orden: — Ericcio! Jacobi! förbannade varen J! Hjelp! hjelp! jag år förlorad! Dessa sista ord öfverröstades af balmusiken, som just i detta ögonblick åter begynte. Det